Bad Ass GUM100 (106km)

huvud

Fat Ass GUM100 är en träningstävling som Fredrik Reinhold och jag hittade på för att fylla gapet efter BUM (Borås Ultra Maraton) som brukade gå samma helg. Så vi satte loppet som en hyllning till eldsjälen bakom BUM, Peter Karlsson, men även som en välbehövlig träning inför Hornindal och så småningom UTMB. Bansträcknigen startade på Borås Centralstation och följde Viskan ut ur stan tills vi kom på Sjuhäradsleden som vi sedan följde till Hindås. Väl där växlade vi över till Vildmarksleden mot Skatås. Tanken var att ha 100 km på klockan för godkänt event, så efter ankomst till Skatås Motionscentral så var det upp till var och en att samla ihop återstående kilometrar genom transportlöpning hem.

borås
Det drar ihop sig till start

Vi var 6 löpare som mötte upp i Borås och började den långa färden tillbaks mot Göteborg. Tempot var lågt och bekvämt vädret var på bästa humör med runt 22 grader, sol och svaga vindar. Framåt natten kröp temperaturen ner mot 12 grader, men bortsett från stoppet i Hindås så frös jag aldrig utan sprang i kortbyxor och t-shirt. På ryggen en 12-liters Salomon race vest med 1,5 liter vätska i softflasks samt energi i form av mandelmassa, mars/snickers och extra påsar med tailwind. Hade en vindjacka och ett par överdragsbyxor med i ryggan, samt det vanliga kittet med plåster, bandage, ipren och dasspapper. Hoka Challenger på fötterna. Pannlampan var också med eftersom vi startade från Borås klockan 18 och skulle springa genom natten.

BUM
Hittade kvarglömd banmarkering från föregångaren BUM

Redan upp över Rya åsar och Nordtorp så stod det klart att Zoltan hade en jobbig dag och han sladdade allt mer. Initialt väntade vi in honom, men efterhand så gled vi iväg och höll kontakten via telefon. När vi nådde fram till Sjömarken så stod det klart att Zoltan hade brutit med en sargad fot. Han hade redan ordnat transport och vi andra joggade vidare.

natt
Vätska!

Sjuhäradsleden var bitvis ganska dåligt markerad och vi hade ett par smärre felnavigeringar, men också mycket vacker vilket nämndes ett stort antal gånger. Efterhand som kvällen kröp på så föll temperaturen men det blev aldrig kallt. Löpningen gick överlag bra, alla kände sig starka och vi tuffade på. Först upp mot fyramilsstrecket började det kännas att vi sprungit en stund och vi började kanske bli lite småslitna. Någon hade problem med att få i sig energi, någon hade tunga ben och själv började jag få dåligt med vätska och letade efter en lämplig sjö för att fylla upp flaskorna. Hittade en fin sjö vid solnedgången som visade sig bestå av lika delar brunt vatten och pollen. Fyllde bara ena flaskan. När vi kom fram till Hindås efter 50km så hade jag därmed kvar 4 av 5 medtagna Tailwindpåsar plus nästan hälften av mandelmassan och samtliga mars/snickers. Ett tydligt tecken på att jag fått i mig mycket mindre energi än beräknat, jag men kände mig ganska pigg i kroppen. Klockan hade passerat 1 men trötthet var absolut ingen faktor.

hindås
Glädjen över att återse gamla kära Vildmarksleden

Stoppet i Hindås blev otroligt bra. Vi hade lämnat en del saker på Zoltans svärfars farstu och jag fick i mig en dryg halvliter coca-cola, nån marsbar, chips och en kanelbulle. Fyllde upp alla tre flaskorna med avslagen cola och kom ut ur stoppet som en ny människa. Hade en riktigt bra känsla och när vi väl promenerat igång benen igen så upplevde jag att jag hade mer energi än jag haft från start i Borås. Efter att ha legat i bakändan av gruppen fram till Hindås så kunde jag nu kliva jag upp och hjälpa till att dra lite. Lätt känsla i kroppen, benen kändes pigga och steget var enkelt och energisnålt. Hade en liten runners high, helt enkelt. Den goda känslan höll i sig och jag sprang och tänkte att om det går så här lätt fram till 60km så vore det kanon. Hade sen samma tanke om att nå 70km….och småningom 80km.

 

Några av de andra hade det lite tuffare och vid Härskogen så hade Mikael fått nog och klev av. Ändå en stark insats att springa av 72km för en kille som innan dess som mest sprungit 44km  i terräng. Fredrik och Tobbe kämpade med låg energi och även Christian började mattas.

IMG_2463
Fyra man kvar som joggar in mot Kåsjön

Vägen mot Kåsjön gick ganska fort i ett vackert morgonljus och jag kände mig allt starkare. Fick stoppa till lite i skogen (skrämde upp en älg) men sprang enkelt ikapp de andra. Från Kåsjön in mot Skatås va det ren glädjelöpning och jag kände inget som helst motstånd när jag gled upp för stigningen till Getryggen. Det kändes så bra att jag bestämde mig för att satsa lite i nerförslöpningen från Getryggen ner mot Skatåsåttan. Hittade ett extremt skönt flyt och efter passet kunde jag till min stora förvåning konstatera att jag gjort PB på det nerförs-segmentet. Med 88km i benen. Märkligt hur kroppen fungerar ibland.

skatås
Framme i Skatås där Christian och Tobbe kompletterat sina Fun Runs.

Parlöpte in mot Skatås motionscentral med Fredrik och det kändes som ren defilering. Min klocka stod på 92km och jag var redo för att göra de återstående kilometrarna, men den fina löpformen hade också gjort att det blev en del väntan på de återstående två löparna. Väl framme så var de med rätta nöjda med sin insats och ringde efter skjuts. Jag hängde på Fredrik runt Delsjön och när han vek av söderut på Bohusleden så vände jag hemåt via skatåsåttan. Stannade för en glass vid Härlanda tjärn. Under den sista rundan hade energin i stora delar runnit av mig så det var lugn jogg hela vägen. Extremt nöjd med dagen kunde stoppa klockan på 106km på gräsmattan framför huset.

last men standing
Eventets två finishers.

Sammanfattningsvis så kunde jag inte ha fått ett bättre kvitto på vinterns och vårens träning. Om sista biten av Soteleden var en riktig kramp-fest, så var tempot/pulsen lite lägre denna gång och benen höll ihop superbra. Ingen krampkänning alls och heller inga efterräkningar bortsett från några ledsna tår. Det svaga energiintaget mellan Borås-Hindås kan bli ett problem på längre och tuffare lopp, så den biten får jag förbättra. I övrigt verkar upplägget med lugna pass varvat med högintensiva orienteringspass och en del backpass passa mig bra. Känns fint.

Racerapport: Soteledens Terrängmaraton (44km)

Träningen inför Soteledens Terrängmaraton (SLTM) har varit lite speciell med fotoperation i mellandagarna för att fixa till stel stortåled som plågat mig i flera år. Har därefter ägnat våren åt att gradvis bygga upp foten och resten av kroppen på ett lugnt och stabilt sätt. Målet har varit att få ihop 50 lugna km/vecka utan att dra på mig bakslag för foten eller stressa kroppen.  Detta har betytt att alla pass har varit lugna och främst på grus. Ingen högintensiv träning alls. Mot slutet av mars sprang  jag  vårtävlingarna i Skatås (32km) och gjorde ett ett ”fun run” (30km) på Dead Squirrel Run i Änggårdsbergen.

Med allt sagt och gjort så stod jag ändå på start i SLTM och kände att förberedelserna var bra bra nog för att genomföra loppet. Ryggan var packad med marsipan, Mars och Tailwind. Hokas på fötterna och det fina vädret öppnade för kortbyxor och t-shirt. Såg fram emot en fin dag med utflyktslöpning.

__Utsikt
Utsikt från banans högsta punkt (Bild: egen)

När startskottet gick så startade jag med intentionen att ta det redigt lugnt, men som vanligt drogs jag med i tempot och första kilometern gick i strax över fem-tempo. Pulsen sköt iväg och var onödigt hög ända tills jag klev ur kön vid fem km. I detta läge var de första stigningarna avklarade, pulsen stabiliserade sig och jag hittade klubbkamraterna Fredrik och Andreas. Njöt av den vackra banan och fina terrängen. Med en gassande sol över stenhällarna så gick temperaturen upp ett par grader så fort man kom ut ur skuggan, så man behövde inte frysa.

__Grupplöp
Först i vår lilla grupp (Bild: sltm.nu)

Stigen var till största delen mycket teknisk med sten, rötter och myrhål om vartannat. Detta kändes bara bra och jag hittade ett fint flyt i löpningen. Nerförslöpningen kändes extra lätt och glädjefylld idag. Humöret var på topp och det var kul att springa i en liten grupp med personer som jag kände sedan tidigare, socialt och bra. Enda smolken i bägaren var att om terränglöpningen kändes bra så var avsnitten med grusväg desto kämpigare. En känning i vänster höft gjorde sig påmind och jag längtade in i skogen igen.

Nerför
Fredrik lubbar utför. (egen bild)

Kilometer tuggades och allt kändes enkelt fram tills efter depån vid Nordens Ark vid 27 km. Kom in i depån, hade ett bra stopp och kom ut igen, men i första uppförsbacken så smällde det till med kramp i insida lår. Först ena sidan, strax efter i den andra. Stretchade lite i ett par sekunder men trampade sedan på och tänkte att det släpper efter ett tag. Det fungerade, men därifrån och hela vägen in i mål så hade jag återkommande kramp i olika muskler i benen. Käkade salttabletter vilket hjälpte där och då, men strax återkom krampen på nya ställen – framsida lår, baksida lår, vader och inte minst i fötterna. Tuggade konsekvent vidare och även om tempot blev lidande så gick det bra att springa. Lyckades även hålla huvudet positivt och kände aldrig hopplösheten komma krypande, utan såg fram emot att springa vidare mot målet. Hade aldrig någon tanke på att bryta.

Kom till slut tillbaks till Bovallstrand och stämplade in på samma tid som Fredrik (6:16) och klockan visade på 43.8km och 1326 höjdmeter. Målet på förhand var att genomföra loppet och förhoppningsvis ha en bra resa. Tycker detta lyckades. Det var kul att få ytterligare några mil med Fredrik, vi springer verkligen bra ihop – alltid väldigt positivt men också beslutsamt. Jag tycker huvudet höll ihop hela vägen och benen blir allt bättre, så är totalt sett mycket nöjd med dagen och ser det som ett kvitto på att träningen mot UTMB är på rätt spår.

Racerapport: SätilaTrail (120km)

Det är blött, kallt och jävligt. Vi har staplat fram på nyfrusna häststigar fulla av sten, rötter och gamla grenar. Is som nästan men inte riktigt håller. Oändliga mängder med lera. Här någonstans passerar vi 101 km och vare sig hastigt eller särskilt lustigt så har jag slagit mitt distansrekord. Det känns som en klen tröst i den allmänna misären. Nu får det det räcka, nu avslutar vi detta säger Fredrik. Jag är böjd att hålla med, nu får det vara nog. 19 km kvar.


Loppet är Sätila Trails jubileumsbana över 120 km runt Lygnern och områdena däromkring. Förberedelserna har på inget sätt varit optimala med flera förkylningar och många uteblivna träningspass sedan äventyret i alperna i slutet av augusti. Men jag har hunnit med att provspringa alla de delar av banan som skall avverkas i mörker. Det skall visa sig vara värdefullt, inte minst mentalt. För kommer att handla mycket om vilja.

start_120
Starten…som jag missade.  (Bild:SätilaTrail)

Starten går klockan 03:00 vid Lygnevi Loge vid Lygnerns strand. Hela fältet utom undertecknad springer iväg på en given signal, men själv är jag kvar i omklädningsrummet och lägger ett extra lager vaselin på fötterna. Har äntligen lärt mig att de få minuter det tar att förbereda sig korrekt är guld värda längre fram. Jag tänder pannlampan och drar iväg 2 minuter efter de andra. Kryssar iväg över rötterna och sanden i ett lite väl forcerat tempo och redan efter någon kilometer är jag ikapp de sista i gruppen. Passerar några löpare innan jag kommer i slang med Stefan och Karin från Falkenberg och gör dem sällskap. Vi pratar träningsupplägg och det är intressant att höra hur olika man kan förbereda sig för långlopp. Medan jag själv föredrar att satsa på löpvolym och håller en veckomängd runt 60 km, så sprang de endast 25 km/vecka men balanserade upp med Friskis-pass och med styrketräning. Med tanke på hur lätt och fint de sprang så inser jag att det finns mycket kvar att lära avseende träning och olika upplägg.

gryning
Det första gryningsljuset.  (Bild: Aramis Sasinka)

Jag tycker till slut att deras tempo känns för högt för mig och jag släpper dem i samband med depån i Navåsen vid 20 km. Nu börjar det också bli tydligt att magen inte vill vara med så det blir till att låna toan. Lider fortsättningsvis av en stökig dålig mage och  det skall ta 8 mil innan det släpper. Detta leder till dålig aptit och jag har svårt att få i mig tillräckligt med energi samt får skutta ut i skogen med jämna mellanrum. Känner mig lite låg av den tröga starten och av kylan, mörkret och dimman, men i stigningen upp mot Helsjön så glömmer jag bort allt det där. Det är en rejäl klättring bland mäktiga klippblock och man känner sig liksom liten och stor på samma gång. Utmanande och väldigt vackert.

Ut ur Helsjöns depå får jag sällskap av en löpare som kommit till start trots känning av en hälsporre och med en inflammerad vad. Efter 35 km kämpande mot kroppen har han kommit till insikten att det är dumt att fortsätta och han planerar att bryta vid nästa depå. Vi slår ändå följe upp på Texlebergets topp och belönas en fantastisk utsikt med soluppgång över skogarna kring Helsjön. Stannar och njuter lite av utsikten och tar en mental bild. Äntligen kan man stänga av pannlampan.

texleberget
Fantastisk och efterlängtad soluppgång över Helsjön.  (Bild: Fredrik Reinhold)

Hittar ett ganska skönt rull nerför de mjukt rundade grusvägarna på baksidan av berget. Kommer ut ur skogen lagom för att heja på ledaren i 82km-loppet som precis kommer förbi, rullar vidare ner längs vägen som övergår i Hallandsleden, in i skogen ut på stigen och sådär håller det på.

Är ganska mör när jag kommer in till depån i Äskhult efter 50 km, men där hittar jag glädjande nog Fredrik som å andra sidan är ganska nere då han vrickat fötterna ett antal gånger på raken och umgås med tankar på att bryta. Men sådant håller vi ju inte på med och efter någon mugg med äppelglögg (tack Susanna!) och några köttbullar så är det tummen upp och glada miner igen. Vi slår följe ut ur depån och det känns direkt som att vi nog kommer springa resten av loppet ihop.

stig
Frusna stigar.  (Bild: Aramis Sasinka)

Det blev verkligen en nystart med gott sällskap, kul tjöt och ganska omgående så går Fredrik upp och drar. Detta kommer han sedan fortsätta med nästan hela vägen in i mål. Även om humöret är på topp så känner jag mig bitvis rätt skrynklig rent fysiskt och jag känner av att jag inte äter som jag borde. Trycker ner så mycket sportdryck, Coca-Cola och Mars-bars som jag vågar. Marsipanen däremot har jag svårare med denna gång och smågodiset rör jag inte på hela dagen. Så när jag brottas med låg energi, onda fotleder och allmän kramp lite varstans gör Fredriks draghjälp att jag kan fortsätta. Jag springer fast jag inte orkar. Längtar hela tiden till nästa backe så att jag skall få gå lite.

Vi kommer till Fjärås Bräcka och passeras först av Martin Clemensson och strax därefter av Christian Johansson som båda springer 82 km. Pressar på in mot Ålgårda där vi får bevittna en formationslandning av ett tjugotal sångsvanar och börjar sedan knata upp för vad som måste vara västvärldens längsta backe. Misär.

falt
Mera frost och fint väder.  (Bild: Aramis Sasinka)

Vi hinner ikapp en annan långlöpare och får sällskap in mot Ramhultafallen. Depån är helt grym och en mugg med varm Oboy gör att lite liv hittar tillbaks in i kroppen. Banläggare Robert bjuder på en sträcka med lite galen klättring direkt efter fallet innan ett långt tekniskt avsnitt tar oss in mot varvningen på Lygnevi loge. Mörkret når oss strax innan vi hinner fram, så att det blir till att tända pannlamporna igen. Effekten av oboyen är borta när vi kommer till varvningen och när vårt nyfunna sällskap väljer att sticka in mot mållinjen för att bryta (eller snarare för att korta av insatsen till 82 km) så når motivationen botten. In på dass, ut på stigen och all fokus används till att blockera alla tankar på att ge upp.

bryggan
Lygnevi brygga med båten Ida mitt i sjöröken.  (Bild: SätilaTrail)

Trötta, trasiga och lagom modfällda sticker vi ut på Dyrenässlingan. En runda på ungefär 24 km som innehåller en sjuk backe, oändliga grusvägar och stigen som gud glömde. Det är här vi trampar igenom isen ner i slemmig gyttja av oklart djup, vi snubblar på grenar, sparkar in i stenar och jag passerar mitt tidigare distansrekord. Det är verkligen inte roligt längre, nu skall det bara avslutas. Men att bryta finns inte längre på kartan, för nu har vi mindre än en halvmara kvar.

Vi kommer till Lygnevi för en sista varvning (jävla Lygnevi) och drar ut på sista loopen, Ramhultaslingan. Jag själv har äntligen fått ordning på magen och börjar märkligt nog känna mig starkare. Kroppen är fortfarande svag men huvudet blir allt bättre. Det är en rätt go känsla att stänga alla depåerna, för nu ligger vi sist av de som inte brutit. Last men standing, liksom. Killarna och tjejerna i depåerna vill bli av med så mycket saker som möjligt, allt skall bort! Och kanske är det min nyfunna glädje som gör att jag först inte märker att Fredrik börjar tackla av. Evighetsmaskinen börjar slira lite på växlarna och plötsligt är det jag som knuffar igång oss när vi skall springa. På ett lite själviskt sätt så känns det rätt gött att äntligen kunna ge någonting tillbaka. Jag har lidit lite i det tysta (nåja) av att ständigt ligga på rulle och hålla nere tempot, men på den oändliga vägen tillbaks mot Ramhultafallet så blir det min tur att försöka peppa lite.

Vi når fram till den sista depån där vi berättar att vi minsann mår fint och ser fram emot målgången. Inget lidande här inte. Det blir en andra klättring efter fallet och sen någon form av zombiemarsch in mot målet. När vi kommer nära nog att se den starka belysningen vid parkeringen utanför Lygnevi så känns det som ljuset i slutet av tunneln. Det är svårt att förklara men det känns nästan som en lätt religiös upplevelse. Avslutningen blir en lätt jogg runt löparbanan in i mål och äntligen får vi släcka pannlamporna för sista gången.

malfoto2
Trötta, slitna och nöjda.  (Bild: SätilaTrail)

Så vad återstår att säga. TACK Fredrik för att du släpade runt på mig när jag var som svagast. Jag hade aldrig klarat detta utan dig.

Och om någon frågar mig nu så skall jag aldrig någonsin i livet springa såhär långt igen, det är fan inte naturligt.

(men detta loppet gör att jag har poäng nog för UTMB, så fråga gärna igen i morgon)

 

Racerapport: UTMB CCC (101km)

4. Mot refuge Bërtone
Nerförslöpning från Tête de la Tronche med Grandes Jorasses i bakgrunden. (foto: UTMB)

På väg upp för trapporna till Mordor så ljöd trumpeten för tredje gången denna natt. Det borde kanske känts olycksbådande, men nu var solen snart på väg upp över Mont Blanc och jag visste att denna klättring var dagens sista. Snart kunde jag släcka pannlampan. Jag försökte hålla ner pulsen utan att helt tappa tempot upp mot Tête aux vents. Sömnbristen började bli en faktor och jag längtade till målet nu.

 

Men det började naturligtvis mycket tidigare. Efter en sommar med långa och backiga träningspass på hemmaplan, men även en tokig Way Out West-helg och en tung förkylning strax innan loppet, så hade jag kommit ner till lägenheten i Les Houches som siste man i LR-gänget. Christian, Erik, Andreas, Kenneth och Linda var alla redan på plats. Alla utom Linda med en plan att springa CCC, men Linda var mer än ursäktad då hon kört Ironman i Kalmar föregående helg. Efter några dagar med gött snack om förberedelser, material och förväntningar så gjorde vi oss redo för vår utmaning.

2. LR springer CCC
Fem glada Lonesomes (och en extra) inför starten i Courmayeur (foto: Linda Ivarsson)

CCC står för Courmayeur – Champex Lac – Chamonix och det är ett av loppen under UTMB-veckan. Det mäter 101km och 6100 höjdmeter, med start i Italien och mål i Frankrike och däremellan en sväng in i Schweiz. För mig hade detta loppet varit en dröm sedan 3 år tillbaka och efter många  och långa förberedelser så skulle jag äntligen försöka klara banan inom den tillåtna tidsmarginalen som officiellt var satt till 26 timmar och 15 minuter.

1. Fotprepp
Vaselin på fötterna är ett måste. Fick bara en liten blåsa på lilltån. (foto: Linda Ivarsson)

Bussen till start tog en timme från Les Houches och väl framme i Courmayeur hann vi komma i ordning innan vi sorterades in i startgrupper. För min del blev det startgrupp 3 vilket innebar 30 minuter senare start än de snabbaste löparna i grupp 1. Så när klockan slog 9:30 klingade Vangelis ut för tredje gången och vi började den långa färden mot Chamonix i makligt tempo. Först genom stadens centrum och sen upp på en serpentinväg. Efter 2 km smalnade vägen av till en stig och från och med då och ytterligare 5 timmar framåt var det endast undantagsvis möjligt att passera andra löpare.

IMG_1613
Starten i Courmayeur mot en fond av dramatiska berg.

Första stigningen var brutal på nästan 1500 höjdmeter inom 9 km och när solen kom upp så steg temperaturen snabbt till 30 grader. Tempot var som sagt lågt och det tog drygt 3 timmar att komma upp till Tête de la tronche. Känslan var att jag inte ens var trött när vi kom upp på toppen. Så tvärt emot alla planer på lugn start så tryckte jag på i frustration i nerförslöpningen mot refuge Bertone. Svaret kom som ett brev på posten. Kramp insida lår i första nerförbacken. FÖRSTA backen. Skakade loss det och sprang på men fick strax kramp på samma ställe i andra benet. Bättre start kunde man kanske önskat sig, men det var en tydlig signal att följa min ursprungliga plan med lugnt tempo i värmen. Knaprade salttabletter och hävde i mig vätska. Doppade buffen i varenda bäck.

3. Tete de la tronche
Stigen upp mot Tête de la tronche. (foto: Erik Billerby)

Löpningen genom Ferret-dalen kändes olidligt långsam med många personer som inte ens försökte springa utan promenerade mitt på stigen utan att lämna plats. Men jag hade ju lovat mig själv att ta det lugnt och njuta av färden, så fokuserade istället på hur galet vacker dalen är där den löper i skuggan av Grandes Jorasses med Mont Blanc tornande i bakgrunden. Depåerna Bonatti och Arnouvaz passerades i samma låga tempo innan jag äntligen fick påbörja klättringen mot Grand col Ferret. Detta hade jag länge drömt om och jag blev inte besviken. Sanslöst vacker omgivning, tuff stigning och jag kände mig riktigt stark upp för backen. En känsla som skulle stanna kvar hela loppet.

34153299

På toppen av passet lämnade vi Italien bakom oss och passerade in i Schweiz. Nerförslöpningen var återigen en plåga trots fina stigar, jag käkade salttabletter som smågodis och låg hela tiden på gränsen till kramp. In mot depån i La Fouly och därefter upplevde jag ändå att lutningen inte var lika stor samtidigt som det blev mer asfalt och grus så jag kunde springa ett antal kilometer. Det var skönt att kunna rulla på och käka några enkla kilometer. Banan passerade här genom flera välbevarade byar där det kändes som att tiden stått still.

IMG_1699Ferret-dalen och Grandes Jorasses.

Strax innan backen upp till Champex Lac kom skymningen och pannlampan åkte på. Gick starkt upp för backen och blev sedan kvar i depån en lång stund och käkade mig igenom kakbuffén, soppan och pastan. Hade kört med mandelmassa och mars som energi fram till dess, samt Tailwind och coca cola som jag fyllde på i depåerna. Jag hade överlag en lyckad dag energimässigt och upplevde heller inte att jag hade någon enda mental dipp under loppet, det var positiva tankar hela vägen. Men med det sagt, volymerna man sätter i sig är löjliga. Någon har kallat ultralopp för ”an eating contest” och jag är böjd att hålla med. I efterhand har jag räknat ut att jag drack runt 6 liter cola, 5 liter sportdryck, 2-3 liter vatten samt runt en liter soppa under loppet. Till detta kommer alla fast energi i form av mandelmassa, godis, kakor, bröd och annat. Hur är det ens möjligt?

8. Mot ChampexMot Champex Lac. (foto: Erik Billerby)

Väl ute ur depån i Champex Lac började slutstriden med tre feta berg som skulle forceras innan man fick se målet. Det var löjligt brant och fullt med lös sten upp mot La Glète, det kändes som att springa i en uttorkad bäckfåra.  Hamnade i ett litet tåg med starka killar som klampade upp för berget i rask takt och jag hängde på. Klev förbi en massa andra löpare, men på vägen ner kom alla och några till förbi igen. Måste. Träna. Nerförslöpning. Väl nere i Trient möttes vi av en trumpetspelare som drog av fanfarer till allmänt jubel. Klockan var 02:30.

9. Champex Lac
Champex Lac (foto: Erik Billerby)

Historien upprepade sig upp mot Catogne. Kom i en liten grupp med två andra och forcerade uppför och jag kände mig allt starkare. Väl upp emot toppen ville berget aldrig riktigt ta slut, det bara fortsatte och fortsatte och längst där uppe vinglade det runt en japansk tjej som såg helt groggy ut. Frågade hur det var med henne men hon var bra sa hon, bara lite trött. Eller ja, ”very very tired” sa hon. Depån låg 500 meter bort och den blev slutet på hennes resa.Själv fick jag kliva av stigen strax efter toppen för kissepaus och la märke till hur stjärnklart det var. Tog mig ett ögonblick där jag stängde av pannlampan och lät ögonen vänja sig vid mörkret. Så otroligt vackert. När jag kom tillbaks till verkligheten någon minut senare och fortsatte nerför backen så blev underlaget mycket tekniskt och om det gått långsamt nerför tidigare så blev det nästan plågsamt nu. Musklerna sa ifrån, men här började jag också fega ur och blev rädd om fotlederna. Märkligt hur man kan känna sig så pigg uppför och så svag nerför.

Måste. Träna. Nerförslöpning.

Nere i Vallorcine hördes trumpetfanfarer.

 

Sprang på Martin Clementsson i depån och det var den första svensk jag sett eller hört sedan start. Efter depån var det som sagt bara en stigning kvar, men den var inte att leka med. Stigen gick rakt upp i himlen och när det blev blockigt och trapporna dök upp så kände man sig förflyttad till sagan om ringen. Uppe på toppen var det mera block och sen bar det av nerför i blockig terräng.

stairs-of-cirith-ungol
Såhär kändes det ungefär (foto: New Line Cinema)

Det var en sista depå uppe på berget innan de sista 8 km nerförsbacke mot Chamonix och mållinjen. Först gick backen bara rakt ner, det var helt sjukt. Sen blev det tekniskt igen med rötter och stenar. Men med kanske 4km kvar så planade det äntligen ut lite och jag kunde springa igen. Hittade en lunk och höll den i mål. Fick ett ”Heja Sverige” med någon kilometer kvar och blev jätterörd. Jag hade redan tidigare tänkt på ungarna och de där hemma och alla som följde loppet och i omgångar blivit alldeles gråtmild. Nu blev jag dessutom påhejad av en random fransk herre som sprang med en bit och skrek ”Enjoy the moment, OPEN YOUR HEART!”. Det hade han inte behövt säga för jag var ju redan på lipen. Man blir en mjukis av att springa långlopp.

IMG_1711
Den efterlängtade målrakan i Chamonix.

Känslan att springa in på torget i Chamonix går inte ens att beskriva. Jag kom i mål vid 11 så det var fullt med folk i rörelse och massa människor som klappade och hejade. Egentligen hade det stått folk längs vägen i varenda by och ropat Bon Courage och Allez Allez, men på torget kulminerade det. Mycket rörd, lycklig och stolt kunde jag passera in under målbågen 25 timmar och 15 minuter efter starten i Courmayeur.

99. I mål
Mycket lycklig UltraLo i målet.

Glädjen blev till och med större när vi senare kunde konstatera att alla fem löpare i vår lägenhet hade lyckats. Andreas på en galet fin tid, Christian och Erik hade en batalj och kom in med någon minuts mellanrum och Kenneth hade stått för en bragdartad insats och kommit i mål strax före mig trots att han hade svimmat redan i andra uppförsbacken.

 

Det var fem nöjda Lonesome Runners som somnade den kvällen.

Racerapport: Hornindal Rundt (75km)

Kam

Man kan ju fira 4:e juli på olika sätt och jag tänkte skriva lite om hur jag spenderade dagen med att ta mig Hornindal Rundt. För de som gillar korta rapporter så är Hornindal Rundt ett vackert, långt och backigt terränglopp i Norge. Kolla bilderna.
Ni andra kan fortsätta läsningen nedan.


Alltså. Det ligger kvar väldigt mycket snö i de norska fjällen. Så mycket snö att den vanliga bansträckningen runt Hornindal, en dalgång mellan Stryn och Geiranger, fick ändras av säkerhetsskäl och man sprang inte runt hela dalen utan Hornindal-fram-till-depån-halvvägs-och-tack-för-det-men-lika-lång-väg-tillbaka-igen. Hade på förhand inte fattat hur mentalt jobbig den banomläggningen skulle bli.

Hornindal_snö

För jobbigt var det, även fysiskt. Och visst, tre veckors tågluff var kanske inte den optimala uppladdningen, och 5.600 höjdmeter skojar man inte bort, men det mest utmanande för mig var nog ändå värmen. Solen gassade verkligen hela dagen. Loppet är 75 km över stock och sten, över rötter och block och myrar och lera och stora snöfält. Upp för fjäll och ner för fjäll. Hela dagen. Det känns liksom ändå, även utan värmebölja.

Det kändes så pass att det för min del nästan tog slut halvvägs. När jag spurtade in i depån vid Hornindal Bru så gjorde jag det med fart, för jag ville inte att mitt bestående minne var att jag lunkade in i mål. Jag var då fast besluten att nöja mig med ett ”halvt löp”, för vägen dit hade varit alldeles för tuff. Jag kunde bara inte tänka mig att vända om och göra samma sak en gång till med den känslan jag hade i kroppen. Jag hade ju gjort banan och visste hur galen den var. Hur skulle det ens vara möjligt att göra samma sak en gång till? Men. Hjärnan är lite konstig ibland och plötsligt gör man saker som inte riktigt räknat med från början.

Hornindal_off_kam

Hornindal Rundt är alltså ett ultraterränglopp i fjällterräng och det är inte bara långt och backigt, det är också ett self-sufficiency-lopp, dvs det finns inga servicedepåer längs banan. Det man vill äta/dricka/byta får man släpa med sig. Man måste dessutom ha med ett gäng obligatoriska saker i packningen av säkerhetsskäl – saker som vindtäta plagg, mobil, pannlampa, reflexväst, visselpipa, energi osv. Det enda undantaget är stoppet halvvägs, där man kan få en skål köttsoppa, en dricka och det man lämnat till sig själv i en drop bag. Längs med banan kan man fylla på vatten i någon av alla de strömmar med smältvatten som forsar ner längs bergssidorna (mycket vackert). Men det gäller att planera, för när man kommer upp mot topparna vill man inte gärna ha slut på vätska.

Hornindal_fors

Nyligen sprang jag ett lopp på Bornholm där man startade loppet med ett kanonskott, men i Hornindal fick man hålla till godo med hagelbössa. Efter starten i Grodås så springer man på grus i någon kilometer och sen drar stigen upp över det första fjället (Middagsfjellet) som är knixigt som tusan. Det är mycket skog och mycket rötter. Brant upp och brant ner. Sen springer ner i dalen igen och sen vänder stigen upp för nästa berg där man får springa en bit längs en bergskam med ett helt galet jävla stup nån meter bort. Sjukt vackert och otroligt inspirerande. Och det går upp upp upp. Sen så går det ner en liten bit innan det är dags att kliva på mot banans högsta punkt – Gulekoppen. Vägen dit går över stora snöfält där botten är hård och översta lagret mjuknat i värmen. Nämnde jag att solen gassade?

Startskott

För min del gick dessa delarna bra. Jag kände mig stark som tusan och var supernöjd med mitt beslut att springa med stavar (hade vanliga längdåkningsstavar, det var perfekt). Benen kändes kanon. Utsikten från toppen var magisk. Och vägen ner över snön från Gulekoppen var ren lycka. Sprang som en galning nerför branten i den mjuka snön. Och sen blev det ännu bättre när jag insåg att man kunde kana ner på arslet istället för att springa. Mjukt och skönt och ner för branterna i 190. Så sjukt roligt. Flinade en hel del.
Och ja. Sen skulle man ner i dalen igen och upp över ett berg och så ner i dalen igen och sen kom Muldsvorhornet. Jävla Muldsvorhornet.

Hornindal_off_gulekoppen

Vem kan komma på att lägga en stig sådär? Det gick fan rakt upp. Rätt in i himlen bara. Fick använda händer och fötter. Sten. Rötter. Det är inte det högsta berget i Hornindal men galet tufft och där någonstans föddes en tanke om att – det kan det väl räcka att göra detta EN gång om dan!? Kämpade mig upp på toppen och på vägen ner så började min hittills mycket välmående kropp skicka ut alla möjliga smärt- och varningssignaler. Det var ont i vader och fötter och i ena knät (jag har aldrig haft ont i knät, ingen sådan skadehistorik alls), men framförallt var jag trött. Så sjukt trött. Värmen. Den där jävla solen.

Så jag samlade ihop det sista jag hade och sprang snyggt in i depån för att bryta. Men inte direkt. Jag gillar inte att bryta. Så tog en skål soppa först. En kaffedryck. En avslagen cola. Skickade några väl valda sms om att jag tänkte bryta. Snackade med Håkan (en Lonesome Runner som jag träffat som hastigast under Fyr-til-Fyr i våras) och som hamnat bredvid mig i depån. Jag satt där i nästan en halvtimme och våndades. Sen tänkte jag på något Håkan just sagt. ”Du vet, du kan ju alltid PROMENERA en liten bit bara. För att känna hur det känns.”

Hornindal_skog

Så jag packade om ryggan, slängde i ny energi och mera sportdryck. Kroppen kändes egentligen bra, det var ju huvudet som var lite mjukt. Under springet in mot depån hade ju faktiskt smärtsignalerna avtagit. Som de så ofta gör. Och jag snackar inte om den där skärande smärtan som man förknippar med en riktig skada, då skall man inte framhärda utan bryta. Jag snackar om den där molande smärtan. Som flyttar sig om man ignorerar den en stund. Som dyker upp lite här och var när man varit på benen i några timmar. Den där som hjärnan hittar på när du flyttar dina gränser. När du bryter ny mark. Den smärtan. Den kan man brotta sig förbi. Så då gjorde jag väl det då. Ut i spåret igen.

Men visst, allt var inte guld och gröna skogar. Jag svor rätt mycket när jag gick över Muldsvorhornet den andra gången. Typ ”<kraftuttryck> <kraftuttryck> <könsord>berg att <kraftuttryck> aldrig ta slut. <kraftuttryck>. <könsord>.”
Ja. Jag var väl kanske inte min bästa version av mig själv precis där.

Men jag kom upp. Och ner i dalen upp på berget. Ner i dalen upp mot Gulekoppen en andra gång. Och på väg upp där så kände jag mig plötsligt stark igen. Kunde bara kötta på. Kom ikapp Håkan strax under toppen och vi slog sedan följe resten av vägen. Vi hjälpte varandra framåt. Det var inte mycket springning direkt utan påminde kanske bitvis mer om ett begravningståg.

Natt

Och vi mötte barn på fjället. Norska ungar alltså, vad är dom gjorda av? Otroligt mäktigt att de klarar den banan när de är i tioårsåldern. Mötte ett par tre ungar som skulle göra halvt löp. Och en vilsen kines som såg rätt sänkt ut när han insåg att han skulle behöva ta sig över Muldsvorhornet. Han kommer ha en fin historia med sig hem.

Nåja, resten var typ defilering eller så. Kom förbi några norrmän och kom ikapp några svenska killar som var rätt tävlingsinriktade. Men matade på. Och. Döm om min förvåning när vi möttes av ett knippe glada norrmän som släpat ut en soffa, en väldig massa öl och en trumpet på banan, strax innan sista fjället. Dom drog av en galen fanfar och sällan har man väl blivit så glad av en trumpet. Kudos till dem, det var helt grymt. Nära till tårarna.

Hasade över Middagsfjället och försökte undvika att platta till allt för många av de grodor som kravlade över sluttningarna. Solen hade gått ner så fick användning för pannlampan. Men trötthet började bli en faktor och jag gäspade och snubblade en del. Men så plötsligt med någon kilometer kvar så insåg vi att det fanns en möjlighet att komma i mål under nitton timmar, så där och då inleddes någon slags spontan spurt och vi sprang sista biten in mot mål. Kom in 18.58:32.

Och jag är så nöjd med det. Visst, det var i långa stycken mer långpromenad än löpning, speciellt den andra halvan. Men i den terrängen, den lutningen, den värmen. Med den dippen jag hade halvvägs. Så kan jag inte vara något annat. Än nöjd. Så jävla nöjd.

Till topps

Som avslutning då. Det hade varit bra mycket tuffare att genomföra loppet utan stavar. Både för ben och hållning. Energi, där tycker jag att det lyckades rätt bra, även om jag var uppenbart låg på energi halvvägs. Men tycker att jag tog tag i det och kom på rätt köl igen. Körde med marsipan som vanligt. Vätska funkade bra att fylla på längs vägen. Korta tights, t-shirt och dubbade skor var perfekt för uppgiften. Solskydd missade jag totalt – är duktigt bränd på baksida ben nu och har en riktig bonnabränna över armarna.

Organisationen runt arrangemanget var fläckfri. Är extremt tacksam för det.

Så tack för att ni orkade läsa, ni som kom såhär långt.
Vi ses där ute i spåret.
Uppåt, framåt.

Racerapport: Fyr til Fyr (60K)

Tjena. Här kommer en rapport från Bornholm. Kör en kort variant denna gången och så lite bilder på det. Men starten alltså, den var grym. Vi samlades vid Danmarks fulaste fyr, sen gapade en gubbe nåt i en megafon (allvarligt, inte ens en dansk kan fattat ett skit) och sen…en sån jävla SMÄLL!! Dom drog av en liten kanon för att markera starten och om man var lite halvseg efter att ha stigit upp vid 4 efter typ noll sömn, så vaknade man till där, kan jag säga. Sen sprang man i nästan sex mil och sen så var det slut. En del sprang så fort att dom fick en öl vid målgång, men det fick inte jag. Är rätt glad ändå. (hade egna öl)