Prolog
Det var på inget sätt givet att jag någonsin skulle springa UTMB. Från det att jag sprang mitt första ultralopp på Kullamannen 2014 så hade min dröm varit att någon gång bli stark nog att genomföra ett bergslopp i stil med CCC. Detta bockades av förra året och direkt efter det loppet så var jag själv nöjd och måluppfylld och hela sällskapet var rörande överens om att det egentligen var ett onaturligt långt och tufft lopp. Men någon timmes sömn och kanske en öl senare så var ändå snacket igång och ett mål om att ansöka till UTMB 2017 formulerades. För min del saknades kvalificeringspoäng, så jag anmälde mig raskt till Sätila120 för att samla ihop det som saknades. Därefter följde ett 2 månaders löpuppehåll kantat av förkylningar och sen en fotoperation + rehab för att få ordning på en smärtande och stel stortåled.
Men så en dag i slutet av januari så nåddes åtta Lonesome Runners av beskedet att vår gruppanmälan dragits i lotteriet och att vi var klara för UTMB 2017. Lätt chockade över att ha lyckats på första försöket så inledde vi var och en på sitt håll träningen för att ge oss själva en chans att lyckas med rundan runt Mont Blanc-massivet.
Träningen
För min del började jag lite från noll och ökade träningsdosen med försiktighet för att inte stressa den nyopererade foten eller dra på mig andra träningsvolymrelaterade skador. Huvudmålet var hela tiden att visserligen öka på distansen men framförallt att bygga en lång skadefri period. Jag valde att hellre ta en extra vilodag när jag hade känningar än att konstant pressa gränserna för vad kroppen tål. Jag satte ett träningsprogram med 2-3 tunga träningsveckor följt av en lugnare vecka, där de tunga veckorna blev allt längre och framåt sommaren maxade ut på drygt 100km. Jag satte som mål att aldrig springa mindre än 50km på en given vecka, så viloveckorna låg på den volymen och med bara lugna pass. Därtill lade jag in tävlingar och träningstävlingar i ökande distans och svårighet, samtliga i kuperad terräng för att hålla träningen specifik. När vi närmade oss slutet av augusti hade hela träningsperioden gått över förväntan och bakslagen uteblivit, så jag kände mig stark, frisk och full av tillförsikt när vi landade i Chamonix för UTMB-veckan.
Race plan, material och team work
Jag delade boende med Fredrik Reinhold och i planeringen inför lopp hade vi båda varit noga med att inte sätta några förväntningar på att vi skulle springa loppet ihop, men däremot jobbade vi mot samma tidsmål och hade samma grova tidplan för loppet. Huvudmålet var att genomföra loppet på bättre tid än maxtiden och därmed få kalla oss ’finishers’ i världens kanske mest prestigefyllda bergslopp. Grovt delade vi in loppet i tre delar där första tredjedelen skulle avverkas i lågt tempo och med minimal anspänning, all fokus på att spara energi. Andra tredjedelen skulle handla om att hålla uppe tempot, att rulla på och inte tappa sugen och falla ner i mörkret. Sista delen tänkte vi, kanske lite naivt, att vi skulle ta ut det sista och öka farten och pusha på med alla återstående krafter – inte spara något. Om detta skulle fungera så hade vi som bonusmål att sträva mot en sluttid under 40 timmar.
Materialmässigt hade Andreas, jag och Fredrik alla köpt nya skor på plats i Chamonix – Altra Lone Peak 3.5. Efter en testrunda på 6km bestämde både jag och Fredrik oss för att lägga dessa skor i drop bagen som skulle transporteras till Courmayeur. Andreas tog det ett steg längre och valde att starta i sina. Jag hade också köpt en ny vindjacka på plats eftersom min gamla hade en del hål och inte var vare sig vind- eller vattenresistent längre. Och så hade jag köpt en superliten Petzl nödlampa som jag använde som obligatorisk backup-pannlampa för att spara vikt/volym i ryggsäcken. Den andra huvudlampan fick istället åka in i drop bagen. Tre sena materialval som jag i efterhand är mycket nöjd med.
Dagen innan lopp satt vi och packade vår utrustning och reflekterade över att vi faktiskt hade avslutat de senaste tre ultrorna tillsammans och att vi springer bra ihop. Vi håller humöret uppe och klarar av att både peppa och pusha varann utan att gå varann allt för mycket på nerverna eller tappa fokus och bli översociala. Dessutom var detta Fredriks första riktiga bergslopp och mitt första 100-mileslopp, mitt distansrekord var på 120km från Sätila året innan. Plötsligt hade vi bestämt att vi skulle köra UTMB ihop, att vi skulle starta tillsammans och fortsätta tillsammans så länge som det kändes bra, men samtidigt vara fria nog att bryta upp om någon ville dra ifrån eller släppa. Ett mycket bra beslut som skulle göra hela resan både enklare och roligare.
UTMB 2017
Vi hade ett par riktigt fina dagar i Chamonix med mingel med andra svenskar som skulle springa något av de fem loppen eller supporta löpare. Vi ägnade oss åt en del starspotting på stan där vi upptäckte världsstjärnor inom traillöpningen, bara för att inse att vi bodde granne med hjältar som bland andra Nikki Spinks och Yassine Diboun. Vi hade avnjutit härliga svenskframgångar med Mimmi Kotkas seger i TDS och Emelie Forsbergs andraplats i OCC som toppar. Och sen nästan innan vi fattade vad som hänt så stod vi där på fredag eftermiddag och trängdes i startfållan med 2.500 andra löpare som väntade på att Vangelis och Conquest of Paradise skulle kicka igång tävlingen. De senaste dagarnas konstanta prat om material och väder och banomläggningar var överspelat. Vi visste nu att några mindre justeringar hade gjorts i banan för att det skulle komma dimma, snö, kyla och starka vindar på hög höjd. Några av de högsta passagerna hade gjorts kortare, men andra delar lagts till för att hålla distansen och antalet höjdmeter någorlunda konstant. Dessa saker var faktum och när musiken startade och löparna tystnade så infann sig en mycket stark känsla och tusentals löpare stod och hoppade, grät och rös om vartannat. Sen nedräkningen av sista sekunderna och vi var iväg!
Med tusentals traillöpare som skall pressas igenom en smal startportal och sedan slussas genom trånga gator med mängder av åskådare så är det ganska givet att starten blir långsam, men så snart åskådarleden tunnades ut så ökade tempot och loppets andra km landade på 5:18 och blev därmed loppets snabbaste för mig. Efter ett tag kom Andreas Pettersson ikapp och förbi oss. Han såg lätt, glad och stark ut. Vi kom snart ihåg vår plan och sänkte till sextempo på grusvägarna och rullade lugnt och stabilt mot Les Houches där vi svängde upp i den första skidbacken. Det var promenad upp i denna och alla andra backar. Halvvägs upp möttes vi av vår svenska superstjärna Emelie som var på väg åt andra hållet efter att ha hejat fram sin Kilian. Passerade en filur i galen glitterperuk som var en av de tre utklädda löpare som jag såg under loppet. Lustigt nog gick han fem meter före en italiensk tjej som hade ungefär samma frilla fast på riktigt, men jag lyckades aldrig fånga dem båda på samma bild. Hade annat i tankarna.
- Hårfager kines, en av få utklädda löpare (Bild: egen)
Mot toppen av backen mörknade det och vi fick tända pannlampan för första gången. Sträckningen på de breda stigarna ner mot St. Gervais var riktigt skön och avslappnad, men kände ändå inte att jag kom in i loppet riktigt. Stämningen i stan var däremot nåt helt annat, det var full fest och ett jäkla liv. Det var märkligt men uppiggande att bli mottagen som en rockstjärna. Skuttade in i depån och drog snabbt vidare efter att ha fyllt på lite vätska. Distansen var 21km och vi låg klockrent på schemat för 40 timmar.
Bara några kilometer senare så hade Fredrik både sprungit rakt in i en pipeline som gick i (hans) huvudhöjd över stigen och fått syn på en tomte som kommit ut ur skogen och anslutit till den långa kön av löpare. Det lät ju som en lite tveksam iakttagelse under de förutsättningarna, men vi skulle se den där ultratomten fler gånger. Aramis träffade vi också på, samt Anders Sandegård och Martin Clemensson som både hade det kämpigt med energin, de lyckades inte få i sig mat/dryck som de planerat. Martin mådde dessutom direkt dåligt.
Vägen gick vidare på mestadels grus, vi passerade depån i Les Contamines utan större dramatik och drog vidare på någon slags betongförstärkt promenadväg med stenblock. Det gick upp, upp, upp och vi närmade oss La Balme som ligger 31km in i banan. Även Fredrik började få lite magknip och fick inte ner energi som tänkt. Han tystnade alltmer och fick kämpa samtidigt som kylan blev allt med påtaglig. Jag hade själv en lite låg period men försökte ta lite ansvar och peppade och försökte påminna Fredrik om att ta vätska och energi när det gick. Väl framme i depå tog vi ett raskt beslut att stanna till och bylta på ordentligt med kläder eftersom vi redan var trötta och kalla och dessutom visste att vi skulle vidare mot ännu högre höjder.
Vägen efter La Balme leder upp mot toppen Croix du Bonhomme i ett högalpint landskap kryddat med block och lera. Passerade och blev passerade av en grupp finska löpare. Deras enda kommentar – svenskjävlar. Hej och hå, det är inte lätt alla gånger.
Efter toppen kom vi ner till Les Chapieux där jag passade på att kolla in toaletterna och tappade bort Fredrik på kuppen. Efter en del förvirring där jag bland annat insåg att jag hade noll täckning på telefonen, så hittade vi varann igen och drog vidare mot nästa sektion som skulle vara lite omlagd av säkerhetsskäl. Vi hade fått reda att vi inte skulle passera över topparna Col de la Seigne och Col des Pyramides Calcaires. Något felaktigt hade jag tolkat detta som att vi inte skulle upp på hög höjd, men det visade sig att vi ändå skulle en bra bit upp på berget. Detta var det kallaste avsnittet på hela vägen. Mitt eget toalettkrångel Les Chapieux (lång kö, två toaletter på 2.500 löpare) samt den förlängda depåtid detta innebar för Fredrik bidrog antagligen till att rollerna byttes på denna stigning. Jag själv hade lite stressat och inte ”hunnit” att äta/dricka tillräckligt i depån och gick snabbt ner mig ganska rejält, medan Fredrik fått lite vila och fick nytt liv. Jag sjönk långsamt nedåt och även om jag mådde rätt okej när vi passerade Christian Johansson, som kämpade med kraftlöshet, onda knän och låg motivation, så var trenden dalande. Fredrik försökte tjata i mig vätska/Clif Bloks, men när vi kom högre upp på berget så fick jag gräva riktigt djupt för att ens ta mig framåt. Men stöd, pepp och tjat gjorde att ena foten ändå sattes framför den andra. Gryningen började anas på himlen och när vi vände oss om så kunde man se en lång glittrande svans av löpare som var på väg upp för berget med pannlamporna påslagna. En otroligt mäktig syn som är svår att fotografera eller förmedla. Men jag frös fortfarande som en hund så vi försökte komma ner från berget så fort som det bara gick. Temperaturen var tydligen -9 när vi gick över passet, så det var inte bara inbillning. Tyckte att jag såg en tomte som pressade sig fram i vinden.
Den ylande snöstormen jagade oss ner mot Lac Combal, som är ett av de vackraste områdena på banan. Man går nära den kanten av Mont Blanc-massivet där själva huvudtoppen ligger, det kommer ner en stora glaciär och samtidigt öppnar dalen upp sig mot Courmayeur. Fick nytt liv i depån där som ligger på 65km. Enligt vår raceplan så hade vi nu avverkat den lugna starten där vi skulle gå utan anspänning (jo tjena) och skulle nu påbörja avsnittet där målet var att rulla på utan att tappa allt för mycket fart.
I depån sprang vi på Johnny Hällneby som kämpade med smärtor i låren. Vi slog följe ut ur depån och vi tog oss gemensamt an de branta bergsstigarna upp mot Aréte du Mont Favre samtidigt som vi hade en del roliga och sjukt förvirrade diskussioner om vilket håll vi egentligen var på väg åt. På toppen av berget så pep min GPS-klocka till och tvärdog direkt. Hade laddaren i handen men hann inte koppla in den. Dessvärre låste den sig också, så lyckades inte få igång den igen. Que sera sera, man springer inte med klockan så det fick bara ordna sig. Njöt istället av den fantastiska utsikten och av en allt piggare kropp. Äntligen var jag inne i loppet. Klockan hade visat prick 70km när den somnade in.
Rullade nerför och kom in till liftstationen Col Checrouit i strålade solensken och det var plötsligt asvarmt. Stannade till och skalade av ett par lager kläder och började jogga ner för skidbacken mot Courmayeur i korta tights och t-shirt med ökande tempo. Vi sprang på en svensk ultralöperska på den smala serpentinstigen och hon fick en jäkla fart när vi kom ikapp. Utan en tanke i skallen hängde vi på och det gick allt snabbare. Kom ner till depån med brinnande lår, men på extremt bra humör. Antagligen jättedumt med nio mil bergslöpning kvar, men det var ren glädjelöpning och man måste ju få lov att ha lite kul också.
Under ett lite längre depåstopp i en hyfsat kaotisk och oorganiserad depå dök vi ner i våra drop bags och bytte ut blöta tröjor och trötta pannlampor. Bytte även bort mina Hoka Challenger ATR mot de nyinköpta Altra Lone Peak, då vi förväntade oss blötare underlag framöver och mina Hokas är sköna men hala. På matsidan hade jag i början av loppet ätit Marsbars och druckit Tailwind, samt plockat lite ost i depåerna, men efterhand gått över till att bara dricka coca-cola och vatten, samt käka Clif Bloks. Soppan som bjöds i depåerna funkade också. Längre fram skulle jag käka allt mer av salamin i kombination med soppa och coca-cola. Men i Courmayeur bjöds en rätt läbbig pasta som förblev orörd och jag prioriterade dropbagen framför maten.
Vi ut kom ur depån och kunde konstatera att det börjat småregna. Vår målbild av ett glasstopp i Courmayeur stoppades i malpåse och vi gav oss istället av på gatorna upp mot nästa backe som är en rejäl stigning upp mot Refuge Bertone. I botten av backen hittade vi en utslagen hjälte i kjol. Johnny låg och vred sig i plågor och var helt förstörd över att han skulle tvingas bryta. Hans lår hade givit upp helt och hållet och det fanns inte längre någonting att göra. Han berättade senare att han kravlat sig upp för backen lik förbannat men sedan blivit helikopterevakuerad från Refuge Bertone då läkaren befarat leverskador (lyckligtvis var så inte fallet och han mår bra nu). Ovetande om detta kommande drama så frågade vi om han behövde något och lämnade honom sedan och klev uppåt i ökande värme, regnet borta igen, och hade en väldigt tuff stigning i gassande sol på dammiga stigar.
Sträckan från Refuge Bertone och in i Ferret-dalen är en bred, fin och ondulerande stig med episkt storslagen utsikt mot höga berg och stora glaciärer. Visserligen går den stabilt på över 2000 meters höjd, men är ändå lättsprungen. Vi rullade på ganska fint trots möra ben och efter någon km insåg vi att temperaturen fallit ganska snabbt och att vi hade en tilltagande motvind. Drog på vindjacka och handskar och inom ytterligare någon km så hade solen bytts mot snöblandat regn och piskande motvind. Det är härligt med alpväder.
Kom fram till Refuge Bonatti efter att återigen passerat den där jäkla tomten. Vi talar alltså om en löpare med långt vitt hår som snurrats till någon slags strut mitt på huvudet. Röd rock, röda byxor och en jutesäck på ryggen. Och nej, detta var inte en hallucination, dessa hade inte börjat än. På tal om hallucinationer så fick vi åter syn på Anders som såg ut som en skugga och var rätt bra sliten. Han berättade det var fortsatt tufft att äta, att han var seg men inte hade några som helst planer på att vika ner sig. Snackade lite och rullade sedan ner mot Arnouva som ligger i botten av dalen. Stigen hade ersatts av en leråker och det var sjukt halt. Skobytet betalade sig direkt, Altrorna bet bra i leran i vårt moderata tempo. Det blåste allt mer och var snöflingor i luften.
I Arnouva trycke vi i oss lite soppa och på väg ut ur depån stoppades vi av en funktionär som krävde att man hade på sig sina (obligatoriska) vattentäta överdragsbyxor. Drog på dem och ignorerade att jag nu hade på mig tre par byxor och tre tröjor. Ryggsäcken var i princip tom. Lufsade ut, gick över hängbron över vattendraget där och påbörjade anloppet mot Grand Col Ferret. Och tror du inte tomten var där. Han satt på en sten en bit upp på berget och när Fredrik frågade om han var OK så skakade han bara på huvudet och vi drog slutsatsen att detta var slutet på ultratomtens UTMB-resa. Såg honom heller inte mer.
Själva hade vi en bra period och tryckte på upp för branten mot banans högsta punkt, som också utgör gränsen mellan Italien och Schweiz. Vi kom i slang med en brittisk löpare och drömde oss bort till Lake District och the Bob Graham Round, den står på bucket listan. Ju närmare toppen av Grand Col Ferret vi kom, desto starkare blev vinden. På själva krönet var det full storm, så vi fick luta oss kraftigt framåt och drog raskt ner på andra sidan för att skapa lite distans mellan oss själva och toppen. På väg ner kände vi båda att mental trötthet började bli en faktor. Vi hade från början sagt att vi inte skulle sova om det inte kändes absolut nödvändigt och i depån i Courmayeur hade det aldrig varit på kartan. Men nu hade vi varit igång i ett drygt dygn med inte bara tuff terräng utan även ganska utmanande väderförhållanden. Så vi snackade ihop oss och bestämde att det skulle vara värt att göra ett försök att blunda i 20 min i La Fouly som var nästa stopp. Kanske var det snacket om trötthet som gjorde det eller om det var den raska stigningen nyss, men kraften rann hur som helst ur oss lite grand och nerförslöpet på bergsstigar ner mot La Fouly blev till en jogg/powerwalk och kändes onödigt långsam. Det var trötta huvuden och trötta ben. Att det dessutom saknades en aviserad depå (La Peule) lyfte inte stämningen.
Väl framme i tältet i La Fouly efter 110 km var det kaotiskt igen. Massa skrik i högtalarna, nån galen musikslinga på repeat, trångt och det fanns inga avskilda områden. Försökte sätta mig ner och dra ner mössan/upp buffen och lägga huvudet på bordet en stund, men insåg ganska omedelbart att det var helt utsiktslöst. Här skulle ingen sova. Så vi samlade ihop oss och drog vidare mot Campec Lac där vi visste att det skulle finnas bättre möjligheter för sömn. Vi visste att sträckan var en de enklaste på hela loppet med 14km i enkel terräng (grus/väg) och lätt nerförslutning. Här behövde vi ligga på för att sänka vår medelhastighet. Men fastän det var ännu enklare än förväntat pga en banförändring där nästan hela sträckan lagts på asfaltsväg, så var vi för trötta för att kapitalisera och hamnade istället i ett promenadtempo avbrutet endast av kortare joggavsnitt. Mörkret föll för den andra natten och pannlamporna fick tändas. Sista biten upp mot Campex Lac på teknisk och extremt lerig skogsstig var en jävla pärs.
Together in the darkness (Bild: PETZL)
Vi kastade i oss lite mat/dryck, käkade äppelmos, choklad och melon, och fyllde upp flaskorna innan vi dök in i sovtältet. Fredrik hittade direkt en ledig plats medan jag stod och väntade på en drällig typ som verkade vara på väg upp. När han till slut ställde sig upp så insåg jag att det var Anders! Ännu en gång var han före oss, hur fan gick det till!? Han tyckte att han har fått i sig för lite energi och att han har det tufft, så ja det är väl som vanligt kan man säga. Men han var fortfarande med i spelet. Jag var kanske inte världens mest medkännande person där och så fort hans plats blev ledig så dök jag ner och somnade direkt. 30 minuter senare vaknade jag med en betydligt piggare kropp och vad jag trodde var ett omstartat huvud. Men ja, en av två är inte så dåligt. Samlade i varje fall ihop oss och började promenera igång benen mot det första av de tre sista bergen som är Bovine. Enligt vår grovplan hade vi nu avverkat den delen där vi bara skulle hålla oss flytande och nu kom den tredjedelen då vi skulle maxa resten av biten in mot mål. Yeah right.
Anloppet till Bovine är en grusväg som är ett par km lång och när det sen vänder uppåt så är det på en stenig stig som mest av allt påminner om en uttorkad flodbädd. Kliver över ett par bäckar och sen vänder det uppåt igen. Efter en evighetslång stigning så byts stenstigen ut mot en serpentinstig med sten och lera. När den till slut planar ut så har min skalle fått nog och jag blivit supertrött igen. Varje blinkning blir till en mikrosömn och snart börjar jag hallucinera. Inga allvarliga saker, men jag ser ett hus som påminner rätt bra mycket om hur jag minns nästa depå från förra årets lopp. Det kommer till och med ut en kvinna med vit klänning på verandan och vinkar åt vårt håll. Problemet är bara att jag ser huset ut till höger om stigen och där vet jag att det inte finns något annat än ett stort stup och nattsvart mörker. Stigen vänder uppåt igen för en sista stigning. När vi väl passerat toppen så piggnar jag till lite igen och lyckas hålla skallen någorlunda klar till nästa stigning.
Efter en depå inne i ladugård så är backen ner mot Triente till att börja med bara sjukt lerig men utvecklas sedan till en allt mer teknisk stig med sten, rötter och fortsatt mängder av lera. Nära byn planar den först ut i en grusväg innan den tar ett sista halsbrytande dyk rakt neråt i en helt galen sträcka med höga trappsteg och rötter som växer i backens riktning. Det är såphalt och folk faller som käglor en lördagkväll. Ultrabowling.
Nere i Triente kör de vidare med konceptet två toaletter för 2.500 löpare. Det gör ju att depåstoppen tar lite extra tid, men kanske gör det inte så mycket. Behöver vilan. I depån börjar vi fundera på hur vi egentligen ligger till i förhållande till planen på sub40. Vi tappar snabbt greppet eftersom vi dels går på 10% hjärnkapacitet och dessutom inte kan räkna ut vad banomläggningen vid Col de la Seigne/Col des Pyramides Calcaires kostat oss i distans. Min klocka är död sedan länge och jag kommer inte på tanken att kolla på Fredriks. Dessutom vet vi inte hur lång tid det kommer ta oss i tid att komma till Vallorcine eller därifrån upp mot La Flégère. Men vi räknar på ändå.
På väg mot näst sista berget Catogne blir vi förföljda av en skum typ som springer ikapp oss från depån och sen går tätt tätt bakom oss och glor som fan. Sen springer han ikapp en person framför oss och gör samma sak. Jag får för mig att det är en läkare som kollar om vi är stabila eller vingliga/yra och att vi riskerar att bli avplockade av banan. Fredrik är inte övertygad, men å andra sidan så frågar jag honom i detta läge ganska ofta om vi just passerat ett hus eller en brevlåda eller en tant, och svaret är oftast nej. Jag hallucinerar hej vilt. Själv räknar han för fullt på vad vi skall få för sluttid, men kalkylerar på allvar med att vi kommer behöva 15 timmar/km, så jag litar inte helt på hans omdöme heller. Vi är trötta men flabbar rätt bra när vi inser vad vi håller på med.
Vi accepterar att vi inte klarar att räkna ut detta utan landar i att vi under alla omständigheter inte kan hålla på att drälla. Vi tror att vi kommer missa 40 timmar nu, men vi börjar också ana att marginalen till maxtid kanske inte är så stor som vi trott. Så vi trycker på med de krafter vi har för att snabbt komma upp till toppen och få kortare väg till mål. I backen hostar vi ganska friskt och märker att nästan varenda löpare gör detsamma. Det är snart 40 timmars flåsande i alla sorters väder som börjar ta ut sin rätt på luftrören. Himlen ljusnar och vi kan äntligen släcka pannlamporna för sista gången och utsikten över dalen är fantastisk. Påminns återigen över vilken enorm tur vi har som får vara med om ett sådant här äventyr.
Kroppen känns bra när vi når toppen och vi bestämmer oss för att springa ner med lite mer dedikation. Även om vi sabbar benen så har vi bara en enda rejäl nerförsbacke kvar efter denna. Så sagt och gjort, jag packar undan stavarna i mitt hemmasnickrade stavkoger och vi joggar neråt. Inser att Anders inte kan vara långt borta och vi skojar lite om att testa hur tävlingsinriktad han är. Planen är att komma med så bra fart som möjligt och bara springa förbi för att se om han hänger på. Detta tycker vi låter som en grymt kul plan så tempot ökar ytterligare lite, vi vill ju komma förbi honom innan han når depån. Efter ett tag ser vi honom och Kristian Ekfors nere i backen och vi pressar oss förbi, men inser snart att vår höga fart inte direkt är svindlande om man säger så. Men vi får också svaret om Anders förmodade tävlingsinstinkt. Han hänger på!
Jag får i detta läge en ny glädjekick, jag älskar verkligen känslan i en fri utförslöpning, och bestämmer mig för att strunta i allt och lubba järnet ner till depån och sen vänta på de andra där nere. Strunta i om det är 16 eller 18 eller 20 eller vad det nu kan vara km kvar till mål. Det kommer funka ändå. Och det blir den skönaste löpningen på hela loppet för mig. Jättefina slingrande och mjuka skogsstigar i mitt eget tempo och en rejäl rusch på sista grusbiten in mot depå. Underbart.
Får sedan veta att min sambo sett på depåkameran när jag kommit in och blivit rejält orolig, då hon tycker det ser ut som att jag tappat det totalt. Att jag vinglar och ser utmattad ut. Det verkar inte synas på bild att det kanske mest är huvudet som är problemet, benen känns kanon.
Nåväl, vårt gäng på 2 personer fördubblas och vi snackar ihop oss med Anders och bestämmer oss per omgående att vi skall gå i mål tillsammans, åtminstone vi tre LR-löpare. Lunkar iväg mot Argentiere via Col des Montets och upp på stigen mot La Flégère. Vi får syn på Aramis i botten av backen och hejar, men i detta stadium av racet har även Aramis tävlingsdjävulen i sig och han sticker iväg som ett skott utan att ens stanna och snacka, ta en bild eller köra en livesändning på facebook. Han har också kvar bra mycket mer power än oss andra och kommer att anlända i mål en halvtimme före oss trots den korta distansen. Det är grymt starkt.
Själva hankar vi oss upp för det som vi tror är den sista backen och som vid alla de sista backarna så börjar jag se lite lustiga saker som inte finns. Är inte orolig över detta då jag upplever att jag har bra grepp om verkligheten i övrigt, det är bara översättningen av synintryck som är lite felskruvad. Humöret är också bra men tar en sväng mot det sämre när stigen plötsligt och oväntat vänder rakt neråt innan vi nått La Flégère. Vi ser framför oss hur en sadistisk banläggare måste ha magskrattat så han knappt fick luft när han kom på att man kunde skicka ner oss i dalen igen via något av den mest tekniska terräng vi sett på hela resan. Jag var måttligt road. Det var klättring och skutt mellan stora stenblock och stigen tog aldrig slut. Först efter en och en halv evighet vände stigen upp igen och vi fick ännu en grym klättring innan vi till slut fick se en lift och bara behövde ta oss upp för en bred pist i gassande sol innan vi nådde den sista depån.
Det började bytas kläder och talas om vad man skulle ha på sig på upploppet. Jag hade en del hyfsat suspekta vaselinfläckar på byxorna och började klura på om det var detta jag ville visa upp för världen, men det fanns inte så mycket att göra åt saken. Fick i varje fall på mig en nyinköpt tröja från IFK Göteborgs orienteringssektion. Så kunde väl inte klaga.
Den sista backen ner mot mål kändes lätt. Vi tappade bort Kristian som fick batteriproblem med sin telefon (eller om det var klockan) och bad oss sticka iväg. Väntade ändå vid ett par tillfällen men såg honom inte och när vi kom till Chatelet de Floria och joggade igenom deras packade uteservering så byttes fokuset mot att komma till målet. 3,5 km kvar. Så vi joggade i grupp – Anders, Fredrik och jag. Det kändes grymt bra, nu skulle vi klara det och vi skulle göra det som ett team, Fredrik och jag. Dessutom fick vi med oss Anders i mål. Glädje.
Defileringen de sista 2 km går nästan inte att beskriva, men finns lyckligtvis på film eftersom Martin joggade med oss och livesände vår målgång (tack!). När vi kom ut på asfalten så blev vi påhejade av en lång vinodlare i finisherväst. Detta visade sig vara årets UTMB-vinnare Francois D’Haene. Mäktigt. Strax därefter satt två tjejer och applåderade och ropade saker som ”you are so sexy” och ”we want you number”. Sjukt kul och den bjöd gärna vi ultrafarbröder på där vi kom raglande ut ur skogen i sketna och stinkande kläder, täckta av lera, damm och svett och med en och annan vaselinfläck.
Alla möjliga människor – unga och gamla, tävlande och supporters, alla möjliga nationaliteter- hejade på oss och det kom ett och annat ”bon courage” och ”allez, allez”. Sista biten genom gågatan och ner mot målrakan så blev det mer och mer folk och plötsligt hade vi en skadeskjuten Billerby joggande bredvid oss. In på upploppet, massa skrik och applåder och oväsen från folk som bankade på reklamskyltarna längs med upploppet. Efter att ha spenderat större delen av de senaste 44 timmarna ute i vildmarken och samtidigt brutit ner sin kropp med fysisk utmattning, energiunderskott och sömnbrist – ja då blir det mottagandet nästan mer än man kan hantera. Tankarna gick till dem där hemma och till alla som man tjötat hål i huvudet på inför det här äventyret. Nu var det faktiskt inte längre något tvivel om att jag hade nått mitt mål. Att det hade inte bara varit snack, att jag faktiskt kunde genomföra UTMB. Att vara den förebild jag vill bara för mina barn. Det var stolthet, glädje, lycka. Tacksamhet för att jag fått chansen, att jag har en livskamrat som kanske utan att fullt förstå mitt mål ändå låtit mig prioritera träningen även när livet kom emellan. Tacksamhet mot Fredrik som nu lubbade bredvid och som hjälpt mig genom loppet – tillsammans hade vi fanimej klarat av UTMB. Det var så mycket känslor.
Och till slut också en stor lättnad.
Äntligen var det över.
Epilog
Vi hängde kvar i målområdet ett tag. Ovilliga att släppa taget och kliva ut ur UTMB-bubblan. Efter att ha varit vakna drygt 50 timmar varav nästan 44 timmar i tävlingsmode så är det kanske lätt att tro att det enda som hägrar är en plan yta att lägga ner huvudet på, men vi hamnade istället på torget med ett par överdimensionerade öl. Hejade in de sista löparna i mål. Jag är inte direkt någon större lipsill i vanliga fall, men det är något märkligt rörande med att se de sista löparna kämpa sig i mål på en tävling. Se dem besegra sina egna begränsningar, nå sina livsmål. Löparna hulkar, publiken gråter och hejar om vartannat. Det är kärlek i luften, helt enkelt. Så vi satt där och återställde lite av vätskebalansen, hade ett förvirrat videosamtal med Niclas Gälletoft/Fredric Askerup som ringde upp oss från Änggårdsbergen (vi hörde inte ett pip, men såg dem i varje fall). Lonesome Runners levererar, kapten!
Eftersnacket handlade lite om vad vi pratat om under vägen. Saker som att UTMB för löpare av vår kaliber handlar rätt mycket mer om hiking än om löpning, om värdet av att sova innan det är för sent, om oförmågan att acceptera sina egna begränsningar, om vilket grymt skön teamkänsla vi haft under hela loppet Fredrik och jag. Vi talade om hur viktigt det är att ha tålamod och inte bli stressad när det känns tungt, att det är naturligt att man har dippar men att det blir alltid bättre (och ibland sämre igen, men wtf).
Vi landade till slut i att vi var ruskigt nöjda med vårt lopp. Vi missade 40 timmar, men vi klarade av att genomföra loppet. Fredrik gjorde sitt första bergslopp. Jag gjorde mitt första 100-mileslopp. Och vi gjorde det på UTMB. Hur jävla coolt är inte det.
UltraLo Blog 
Grym RR! Och grymt genomförande!
Följde er under helgen och tänkte på hur priviligierad jag var som fick gå och lägga mig i en säng när ni kämpade på där ute!
GillaGilla
Tack! En säng hade suttit fint ett tag där, men rätt gött att komma runt banan också. Får väl vara lite snabbare om man skall göra det en annan gång så man slipper sova. 😉
GillaGilla