Racerapport: TDS 2018

Don’t be an idiot, don’t be a whimp

Inov8-teamets hälsning till Damien Hall inför UTMB

 

Uppladdningen inför TDS, som för mig var årets A-lopp, inleddes sent. Men efter att ha genomfört Borås Ultra Marathon (BUM) och Swedish Alpine Ultra (SAU) så kändes det ändå som att distanserna fanns i kroppen. En tågluff med stopp i alperna hade inneburit lite backträning och ett sent träningsblock med pass i Hobo Hill hade också höjt självförtroendet så pass att b-målet inför loppet var att genomföra inom 30 timmar och a-målet var att försöka nå under 27 timmar.  Ett annat mål var att försöka vara påkopplad under hela loppet och inte drälla vare sig längs banan eller i depåerna.

 

Väl på plats i Chamonix fick jag, Fredrik, Mats och Robert de dåliga nyheterna att risken för allvarliga åskskurar i regionen runt Bourg St-Maurice fått tävlingsledningen att ta bort passagen över Passeur de Pralognan. Därmed försvann den längsta och tuffaste stigningen samt den mest tekniska nerförslöpningen i ett svep. Vi tog röd rutt längs ”alternativ 8” i kartan nedan. Eftersom den alternativa bansträckningen var längre än originalsträckningen så aktiverades även alternativsträcka 13, där vi gick rakare och brantare ner från Bellevue till Les Houches (även det röd rutt).

Detta innebar att en modifierad höjdkurva gällde för loppet. Trots vår besvikelse över förlorade backar så skulle banan ändå visa sig vara utslagsgivande med sina 123 km och 6.500 höjdmeter. Så det var kanske synd att klaga.

 

Loppet

Starten i Courmayeur hade flyttats lite, men bara i tiden. Start 08:00 innebar en liten men välbehövlig sovmorgon jämfört med ursprungliga 06:00. Fredrik och jag kom med en av de sista bussarna från Chamonix och ställde oss lydigt längst bak i ledet. Vi försökte övertyga varandra om att vi hade 123 kilometer på oss att springa förbi eventuellt långsammare löpare, men när starten gick så var vi likväl lite stressade och började genast jobba oss upp genom fältet.

Loppets första 2 km var nerför och på asfalt, men det var väldigt trångt och en del köer redan från start. På de breda grusvägarna upp mot första liftstationen vid Col Checrouit var det tjockt med löpare och man fick antingen smita in i de luckor som uppstod eller snällt hålla det tempo som erbjöds. För att inte hamna ännu längre bak i fältet så beslutade vi oss för att gå rakt igenom första depån och vidare mot Arete du Mont-Favre.

Värmen började bli ganska tryckande och den stora folkmassan osade av stress, svett och tigerbalsam. Naturen visade sig däremot från sin bästa sida på denna sträcka, som kanske är den vackraste på hela rundan. Vi tuggade på men det var mycket single-track och köande. En position längre fram i fältet hade nog sparat en del tid, men å andra sidan tvingades vi till en lugn start.

Efter den enastående utsikten från Arete du Mont-Favre vände stigen neråt och hela fältet galopperade som kalvar på grönbete ner mot depån vid Lac Combal. Luften låg tät av upprivet damm. På grusvägen in mot depå fastnade vi lite bakom en lastbil(!) men känslan var att vi kommit in i loppet. Fredrik hade lite mer spring i benen och låg ett 20-tal meter framför men jag kände ingen stress över detta. Väl i depån lyckades jag omedelbart tappa bort honom och efter att fyllt på vatten och hälsat på Mats gick jag ensam ut på nästa ben mot Col Chavennes.

Även här var det mycket single-track, men också flackt med gräs bredvid stigen så det gick enkelt att springa förbi grupper med långsammare löpare. Låg på lite extra eftersom jag dels ville ikapp Fredrik, men jag ville också komma förbi så många som möjligt innan serpentinstigningen mot Col Chavennes. Tanken var att oavsett hur trött jag var i botten av backen så skulle jag få tid att vila i köerna mot toppen.

Förutom en oplanerad vurpa på flacken innan stigningen, så visade sig planen hålla. Stigningen gick plågsamt långsamt med en massa kö och väntande på att det skulle börja röra sig igen. Drog på mig kramp i insida lår alldeles i början av stigningen men hade oceaner av tid att få ordning på detta samt dricka och fylla på med energi. Stigen i sig själv var galet fin och ganska luftig. Brant ner mot dalen och härlig utsikt.

Passerade toppen utan att stanna och gick direkt ut på den långa nerförslöpningen på baksidan av berget. Det var en bred och oteknisk grusväg som bara fortsatte och fortsatte. Först i botten av dalen smalnade det av lite och det var där det började regna för första gången. Förvånande nog så stannade nästan hela fältet upp och började gräva i sina ryggsäckar. Var rätt gött att kunna fiska upp vindjackan i farten och passera ett tjugotal löpare utan någon ansträngning.

Färden gick vidare på ganska tekniskt underlag och efterhand öppnade sig landskapet igen och vi rörde oss bland gröna kullar. Vi gick förbi en liten sjö och sen kom en lång kö (dagens sista!) uppför en snårig kulle till depån i Col du Petit St Bernard. Nu var det soligt och ljust igen, så vindjackan åkte av och i depån stod Fredrik och skrotade. Efter ett glatt återseende, lite pasta och cola joggade vi ut ur depå och ner mot den sjukt långa men otekniska nerförslöpan mot Seez. Joggade i stort sett hela vägen trots allt mer brännande lår. Det var hett och rejält dammigt, så vattnet i depån vid Seez satt fint. Två flacka km senare kunde vi lufsa in i Bourg St-Maurice.

Depån var lätt kaotisk och vi kom överens att vi kanske trots allt inte var jätteledsna över att den massiva stigningen efter Bourg St-Maurice kortats ner betänkligt. Solen sken men åskan mullrade på avstånd och vi förundrades över hur mycket kläder många av löparna hade. Vi kände oss starka, men detta skulle strax ändras. Direkt efter depån kom vi in på en tuff stigning bestående av en promenadstig med inslag av ganska höga trappsteg. Stigningen var rejält brant och fortsatte och fortsatte, så när vi kom till en vattenkran drack vi med stora klunkar. Fredriks mage sparkade bakut och han presterade en riktig kräkfontän. All vätska och energi förlorad och vi hade plötsligt två oroliga svenska löpare.

Vi tog en kort paus men kämpade sedan vidare uppåt och lyckligtvis svängde snart markeringarna av och vi kom istället in på en svagt neråtlutande asfaltsväg. Löpning var nu uteslutet. Fredrik var slagen av magkollapsen, jag själv kände efter lite väl mycket och led av en smärtande stortåled. Min återhämtning gick däremot fortfarande bra och efter några minuters promenad kände jag mig snart sugen på lite jogg igen. En Ipren mot fotsmärtan hjälpte säkert också till.

Vid följande kontroll (en funktionär läste av nummerlappen), så frågade vi en åskådare hur långt det var till nästa depå. Hon svarade 3 km och jag sa till Fredrik att vi ses i nästa depå och med det rullade jag iväg. Hittade snart rätt fin löpkänsla av att kunna sätta mitt eget tempo och jag började passera andra tävlande igen. Efter en del kuperad skogslöpning kom vi ut på en väg igen på första milstolpen kunde jag läsa ” Cormet de Roselend, 13 km”! Så det var lite mer än 3 km till nästa depå.

Bestämde mig ändå för att trycka på, vi hade ju redan från början pratat om att springa ihop så länge det kändes bra, men att inte drälla eller vänta någon längre tid på varandra. Asfalt och min kropp går inte riktigt ihop längre, så istället för ihållande jogg blev det det någon slags intervall-powerwalk med stav-support och kortare jogginslag. Allt som var uppför powerwalkades och en hel del av det flacka också. Det kostade möjligen en del tid i det korta loppet, men skonade å andra sidan mina fötter och ben.

Efter kort gräsbacke vid Les Chapieux så kom vi tillbaks på vägen och det blev mera powerwalk. Det började mörkna och innan jag kom fram till den stora depån vid Cormet de Roselend fick jag tända pannlampan, mest för att synas från de bilar som passerade med jämna mellanrum. Hade bra tryck i steget och det var ingen som kom om mig, så kom in i depån med bra och fokuserad känsla. Plockade upp min drop bag och bytte tröja och fyllde på med nya Clif Bloks, men lämnade kvar strumpor och extraskor i påsen. Käkade en mäktig portion av den pasta som bjöds, drack, fyllde en flaska med coca cola och en med vatten och sen drog jag ut i natten igen.

Den starka känslan höll i sig och på väg upp mot Col de la Sause räknade till netto 30 passerade löpare. Försökte ligga på marginalen till vad ben och vader klarade av och när det började knyta sig tog jag salt och slog ner tempot en aning. Happy days. Underlaget var först gräs/lera och sen en grusigare väg. Regnet kom tillbaks och allt starkare denna gång. Fick dra på den vattentäta jackan, men körde fortsatt med shorts. Efter en längre passage i djup lera såg jag först en öppen eld och sen började en cool och synnerligen teknisk passage uthuggen ur berget (Passeur de Curé). På högersidan stupade det rakt ner i natten och man kunde höra en fors långt där nere. Höll mig nära bergväggen och tackade för mörkret.

(hörde långt senare att Robban gjort halv kullerbytta här och nästan trillat över kanten).

Kom ner till till depå i La Gittaz och drog strax vidare upp i nästa stigning mot Entre Deux Nants och Col Est de la Gittaz. Körde kommande bansegment på repeat i huvudet – stor upp, liten ner, liten upp, liten ner, depå. Benen började efterhand bli lite svajiga och även magen började klaga lite. Det började kännas som att berget aldrig skulle ta slut. Minns inte ens hur underlaget såg ut men en inte allt för djärv gissning är att det var lera. Regnet pissade ner nu, sikten var begränsad och eftersom jag var själv här så gick all fokus åt till att hitta nästa reflexmarkering. Det var bitvis riktigt tekniskt vilket sänkte tempot ytterligare. Fegade i de svepande nerförslooparna eftersom benen var trötta och det var allt halare. Fick kliva av stigen och ta ett nödstopp, men sedan kändes magen bättre igen. Den flacka sektionen innan sista lätta nerförsbacken var otroligt lerig och det luktade starkt av skit. Insåg att leden gick genom ett djurhägn och plötsligt jag var omgiven av gigantiska (verkligen!) spöklika vita kossor. Regnet öste, sikten var synnerligen begränsad, lera över anklarna och överallt dessa massiva köttberg. Vågade inte gå runt eftersom jag då hade tappat bort reflexspåret, så det var bara till att bita ihop och zick-zacka mellan korna. Som inte ens vred på huvudet. Antar att de var vana vid horder av utmattade mellanchefer i lycra.

Banmarkeringen blev allt sämre och reflexmarkörerna ersattes av vanliga rödvita snitslar som inte syntes i natten, så ner mot Col du Joly var det halvchansningar på sina ställen. Gick lika mycket på ljudet från depån som på markeringarna. Men kunde ändå hitta rätt och ramlade trött in på depån i Col du Joly. Försökte hålla även detta besök kort, men frös redan inne i tältet så letade upp mina handskar. Kom tillbaks på stigen men inom 5 meter från depån dök jag rakt på nosen i gyttjan. Det var nu tjockt med lera överallt och galet halt. Detta ledde till ännu mera fegspel och det redan låga tempot sjönk ytterligare. Gick i stort sett hela backen ner och var ändå bra trött efter att ha kommit ut ur lervällingen, en teknisk sektion i skogen och en oändlig lång och brant nerförsbacke på en slags väg med stora stenar ingjutna i betong (olöpbart för mig i mitt tillstånd). Borde väl ha joggat den flacka sektionen in mot Les Contamines, men huvudet vill inte springa trots att benen egentligen var ganska okej. Allt tyder väl på att jag var låg på energi här eftersom plötsligt huvudet dikterade tempot och inte kroppen.

Depå igen och ut på vägen och nu inleddes en av de kämpigaste stigningarna. Det var brant och det var rakt. Först asfalt, sen grus och sen stig, men fortsatt och obönhörligen upp med brant lutning. Kämpade på för att inte få tvärstopp i backen. Jobbade med stavarna men armarna var också sega. Detta var min tyngsta punkt i loppet. Det enda positiva i detta läge var att regnet avtagit (regnjacka av, vindjacka på) och att den nattsvarta natten började spricka upp i öster. Det kändes som en evighet innan stigen svängde in på en skogsstig med rötter och elände men som i varje fall hade mer modererad lutning. Kom förbi Chalets deTruc och fick se stigen vända neråt igen.

 

Nere i dalen kom vi ut ur skogen och det började det ljusna så pass att lampan snart kunde släckas. Däremot åskade det något helt otroligt och mullret verkade aldrig vilja ta slut. Efter en stund inser jag att det inte är åska utan ett större stenras inne i dalen till höger. Då hade jag ännu inte hört om den dödsolycka som skett i Chamonix, men var ändå ganska glad att stigen ledde åt andra hållet. Klev på, hamnade i ett nytt hägn med kossor. Denna gång kossor och kalvar tillsammans, men även dessa höll sig lugna. När jag höjde blicken fick jag se ett ljus stråla ner från skyn. Inåg ganska direkt att det jag såg var en pannlampa som lyste ner på mig från Col Tricot, målet för dagens sista rejäla stigning. Och det ljuset kom nästan rakt uppifrån.

 

Kombinationen av ett bättre väder, morgonsol, vetskapen att det var sista stigningen men också att jag låg bättre till tidsmässigt än jag vågat hoppas påp förhand gjorde att jag piggnade till igen. Det gick smärtsamt långsamt, jag koncentrerade mig på att ta ett steg i taget, men passerade ändå fler tävlande än jag släppte förbi mig. Detta gav ytterligare lite råg i ryggen och när dr Matematik rasslade igång inne i huvudet insåg jag att det fanns en chans att nå målet inom 26 timmar. Var ändå inte tröttare än att jag kom ihåg att jag är helkass på att räkna, speciellt i samband med fysisk ansträngning. Men en tanke hade ändå väckts om att ifall jag når krönet inom en timme så skall jag gå för sub 26 timmar.

 

Väldigt oväntat kommer jag till toppen och utan att stanna försöker jag springa ner på andra sidan. Det är tekniskt och benen vill inte vara med. Försöker lura kroppen genom att omväxlande powerwalka och jogga och till slut vaknar benen och joggsegmenten blir allt längre. Stavarna är undanpackade i ett slags koger på ryggen och armarna kan flaxa fritt. Börjar få allt mer feeling och släpper bromsen först på de enkla sektionerna men snart även på de mer tekniska.

Springer nu för att det är roligt.

 

Tyvärr kommer jag snart till en kortare hängbro där det är kö och någon säger att man bara får gå över två och två. Efter lite italiensk kö-teknik kommer jag snabbt över bron bara för att mötas av en rejäl stigning. Nu skulle det ju bara vara nerför! Fredriks ord – Även när det går nerför går det uppför – dyker upp i min skalle och jag flinar när jag tuggar i mig backen. Lite blandad skrålöpning och en jobbig uppförsbacke senare passeras Bellevue och nu ligger bara Les Houches mellan mig och målet. Glädje! Ser att klockan gått alldeles för fort och även om kartändringen skall ha gjort denna sträcka kortare så anar att sub26 runnit ifrån mig. Om jag tänker någonting alls just där och då så är det att jag kan fan hanka mig fram de sista 8 km med bruten fot om det krävs och ändå klara maxtiden för loppet. Time to play, som proffsen säger. Jag bestämde mig alltså för att bomba ner för sista backen till Les Houches.

 

Springer allt vad jag kan och studsar över stenar och rötter på den branta serpentinstigen genom skogen. Flinar som en komplett galning. Garanterat är det en milsvid skillnad mellan min känsla och hur det ser ut för en oberoende åskådare, men det är liksom inte mitt problem. Ankommer Les Houches med strålande humör. Nu är jag nere för alla backarna, det har gått fortare än väntat och jag har typ Skatåsåttan kvar till mål.

 

Sista kilometrarna är händelselösa. Luften går ur lite och jag promenerar kanske mer än jag borde, men det nya målet är nu 26,5 timmar och jag VET att jag kommer klara det. Blir väldigt rörd när jag tänker på att jag nått mitt mål och försöker skjuta bort tanken på målrakan. Vandrar lite extra in mot mål för att ha kraft nog att orka springa snyggt hela det långa upploppet genom gågatan och ner på torget innan man får svänga upp mot målportalen. Känner mig stark och supernöjd när jag äntligen får lov att passera mållinjen i Chamonix. Tre år, tre finshervästar. Det känns rätt stabilt ändå.

 

 

 

Epilog

Bakom mig så skall det visa sig att Fredrik har haft en tuff timme i depå efter sitt illamående, men att han sen samlat ihop sig och gått starkt resten av loppet. Han pressar sig i mål under på 28 timmar efter en stark avslutning. Respekt.

Mats och Robban har sprungit stora delar av loppet ihop, men när det närmar sig upplösningen så hänger de båda på repen. Mats visar sig vara något starkare i nerförssektionen från Col Tricot till Les Houches och klarar till slut loppets maxtid med en hårsmån. Mats är oförstörbar.

Robban missar tyvärr reptiden i Bellevue med två minuter och tvingas till en DNF, vilket är enda smolket i glädjebägare för oss denna dag.

Mitt eget lopp är väldigt nöjd med och jag tror att jag var ganska nära mitt personliga max. Tycker att jag lyckades balansera på rätt sida gränsen av vad kroppen stod ut med, men utan att löka eller drälla runt i depå. Jobbade hårt men hade turen att slippa allvarliga problem med kramp, magen eller mental kollaps. Energi-intaget fungerade överlag bra, hade endast med mig Clif Bloks och gick runt på dessa. Använde lite färre Bloks än beräknat men åt å andra sidan mer än beräknat i depåerna. Coca cola är fortsatt min bästa vän på långlopp.

Försökte i någon mån följa devisen: Don’t be an idiot, don’t be a whimp.

Tycker att det lyckades ganska bra denna gång.

 

Några bilder.

Racerapport: Swedish Alpine Ultra 2018

Det är en fin känsla att komma löpandes i grupp, tre Lonesome Ultrarunners som glädjeskuttar över stenarna ner mot Alesjaure. Vattnet sprutar när vi passerar ett lite bredare vad, humöret kan inte bli bättre. Men plötsligt börjar Fredrik sänka tempot, han tar sig åt baksida lår och börjar klaga på kramp. Vårt lok har börjat hacka lite och efter en kort drickapaus vid Alesjaures fjällstuga så är raset ett faktum. Fredrik har åkt på ett maghaveri, det är 37km kvar till mål och vi har ingen mobiltäckning. Att lämna Fredrik åt sig själv känns inte som ett alternativ, så vi får försöka lösa detta som ett lag.

Förberedelser. Det hela hade som vanligt börjat långt tidigare med att Anders Sandegård pratat om ett lopp han hade sprungit och som ’alla’ borde testa nån gång. Kungsleden från Nikkaloukta till Abisko i ett svep och med total self-sufficiency, dvs inga depåer utan det man behöver får man bära med sig. Och även om det skulle visa sig att man kunde få en dricka längs vägen i fjällstugorna vid Kebnekaise fjällstation, Sälka och Alesjaure, så lockade naturen och utmaningen såpass att vi genast var ett gäng på fyra personer som anmälde sig till Swedish Alpine Ultra – 107km löpning i landets finaste fjällmiljö.

För egen del är loppet ett av årets stora mål med säsongen. Att komma upp och se denna del av kungsleden är något jag haft på radarn sedan en vandring i området för alldeles för många år sedan.

Vårens upptrappning av träningen hade gått trögt. Den mentala baksmällan efter att ha lyckats få startplats och genomföra UTMB satt i och det hade varit svårt att hitta rätt motivation i träningen. Hade ändå försökt testa att springa som pacer åt Fredrik på Aktivitus Trail Race, att delta i några egna lopp (Soteleden, BUM) och att göra ett antal backpass i hobo hill. Kanske var det hybris, men inför Swedish Alpine Ultra (SAU), så kändes det ändå rimligt okej trots att träningsdosen legat på en markant lägre nivå än året innan.

Nåväl, redo eller ej så var det dags för lopp och vi flög till Kiruna via Arlanda och tog sen bussen ut till Nikkaloukta. Den kompletta bristen på kiosk eller liknande på flygplatsen gjorde att vi tog vägen via Kiruna centrum. Detta funkade fint och väl på plats i Nikkaloukta blev vi inkvarterade i stugor. Roland hade ordnat allt bra och det var smidigt att komma i ordning, att få en hyfsat ovanlig race-briefing i kapellet av Kungsledens messias och sedan trycka ner en förbeställd middag på turiststationen.

På race day stod vi redo, laddade för en heldag i gassande sol med sprittande ben och välpackade ryggsäckar. För egen del hade jag tänkt hålla ett lugnt men stabilt tempo och komma runt på 17 timmar. För detta hade jag beräknat 17 clif blocs, 5 påsar tailwind, tre energy bars, en halvliter coca-cola och en ost/skinkmacka. Tänkte att detta borde räcka även om samtliga kiosker var stängda och även funka om jag skulle få trubbel längs banan. Det skulle visa sig att kioskerna var öppna och jag hade kvar åtta clif blocs, alla tailwind och alla bars när jag kom i mål. Trots fin väderprognos hade jag även med en del säkerhetsutrustning som jag visste var overkill (långa tights, förstärkningströja, vindjacka, buff och handskar), och inga av de sakerna kom heller i spel denna gång.

Starten. Efter ett obligatoriskt foto på hela startfältet så räknar Roland ner och 3-2-1-0 senare så är vi iväg.

Vi hade på förhand pratat om hur lugnt vi skulle ta det och hur vi siktade på att ha 2:30 på klockan vid Kebnekaise fjällstation, men det sprack direkt. Fredrik som haft en fin vår med bra träning och fina tävlingar, seglar omedelbart iväg och jag tänker att man kanske kan känna på tempot lite, så lägger mig 5-10 meter bakom. Kilometrarna går ganska enkelt under sextempo och plötsligt ligger vi i grupp med en finsk löpare och tjötar om det ena och det andra. Vi har det trevligt, trots uppskruvat tempo. Från bak i fältet ansluter strax Kenneth och gruppen är komplett. Anders hade startat lugnare skulle ha ett helt annat lopp, men det där är som man säger en helt annan historia.

Vi kommer till Kebne efter 2:10 och med fast visshet att vi skall följa de röda markeringarna drar vi vidare. Efter ett tag upptäcker vi att andra löpare går förbi oss på en parallell stig längre ner mot dalen och när en skylt upplyser oss om att vi befinner oss på Västra Leden så tar en liten bit obanad terräng för att inte hamna på Sveriges tak.

Vägen till Singi-stugorna är enkel och odramatisk med några sköna vad men också med allt mer stenigt och tekniskt underlag. Vi trummar på med gott humör och hyfsat pigga ben. Drabbade av den storslagna naturen och glädjen över att vi har förmånen att kunna komma ut på sådana här äventyr. Själv njuter jag lite extra av att slippa en annars obligatorisk dipp efter 20-30 km. Lite mindre kramptendenser i fötter och underben är inget som oroar. Nerförslöpningen till stugorna är rolig och avslappnad och vi känner alla tre (vi hade tappat bort vår finska kompis i Kebne) att vi är inne i loppet på ett bra sätt. 33km på klockan.

Vägen mot Sälkastugorna är delvis teknisk och med ideliga mindre uppförsbackar. Banprofilen pekar konstant uppåt ända tills passet vid Tjäktka och det börjar nu kännas lite. Med så lång distans på okänd terräng kvar så fegar vi kanske lite och håller nere tempot. Blir passerade av två löpare som skojar om att det inte är en promenadtävling. Vi garvar lite, men nånstans tänds en liten gnista också. Vi bestämmer oss för att komma ikapp och förbi dem längre fram.

Vid Sälkastugorna sitter redan de utomordentligt trevliga promenadsnubbarna och avnjuter lite saft. När vi smakar på en ljuvligt kall cola så drar de vidare mot Tjäktka tillsammans med vår finska kompis. På något sätt döper vi om dem till ’fikagubbarna’ och nu är det på.

Vägen mot den omtalade stigningen och banans högsta punkt är ganska långdragen och vi går en hel del. Vi får vada ett par gånger och det är mestadels enkel terräng, men även om vi känner oss efter omständigheterna starka så går vi för att spara kraft. Vi intalar oss att nerförslöpningen är vår styrka. Kanske sparar vi onödigt mycket, för stigningen upp till Tjäktkapasset är enkel och ganska kort, men med en grandios utsikt. Stannar och tar ett par kort innan vi vänder neråt och sr med tillförsikt fram emot att resten av sträckningen är nerför. Vi har runt 55km på klockan och saknar ungefär 500 utlovade höjdmeter, så inser ändå någonstans att det är en del jobb kvar.

Själva passet och området därefter visar sig vara en veritabel stenöken. En hav av stenar. Stora stenar, små stenar, vassa stenar, svarta stenar, lösa stenar, jävla stenar. Men efter stenhavet kommer en härlig ihållande utförslöpa på enklare underlag och vi får lite feeling och ökar tempot. Och sen får vi syn på fikagubbarna! Vid detta laget är vår lilla grupp hög på endorfin och fladdrar förbi dem med fåniga flin. Det är glädjelöpning rakt igenom, utan tanke på något annat än hur kul det är att springa med goda vänner i en underbart vacker fjällmiljö. Och sen kommer raset.

Fredrik som varit stark hela loppet och legat fram och hållit uppe tempot för det mesta börjar nu få känningar av kramp i baklåren, men även en tilltagande smärta i magen. Han inser snart att han inte längre kan få in nån energi. Det blir en snabb neråtspiral och strax känns alla former av löpning omöjlig. Eftersom vi just lämnat Alesjaure och därmed passerat 70km, så är det fortfarande 37km kvar och vi har ingen mobiltäckning. Vi snackar ihop oss i gruppen och beslutar oss raskt att hålla ihop gruppen. Även om vi till och från drabbats av tävlingsdjävulen, så har vi hela tiden betraktat loppet mer som en slags utflyktslöpning med fokus på en fin dag på fjället än som en maxprestation. Så nu har vi fått en ny utmaning att hantera, en i gänget har oväntat hamnat på sin fysiska gräns och han känner samtidigt press att leverera hyfsade kilometertider. Vi andra försöker balansera mellan en vilja att hålla vår position i fältet och att ändå hålla Fredrik på rätt sida gränsen. Vi vill ju inte driva honom rakt ner i fördärvet.

Kompromissen blir en situation där Fredrik ligger i tät och powerwalkar på gränsen av sin förmåga. Kenneth och jag turas om att kila fram och stämma av läget och försöka avdramatisera situationen lite. Överraskande nog tappar vi inte avsevärt med tempo och vi lyckas till och med passera några löpare som har sina egna utmaningar att tampas med. Stärkta av detta kliver vi på och lyckad få ut ett par kortare löpsträckor där terrängen är enkel. Nerförslöpning funkar bäst, samt där det ligger spänger.

Mot slutet faller temperaturen några grader och trots fin midnattssol så känner vi oss alla rätt klara med Kungsleden för en dag och längtar till målet. Efter vad som känns som en evighetslång marsch passerar vi till slut skylten mot Abisko Östra och en liten stund senare fick vi mobiltäckning. Det är med lättnad jag ringer Roland och annonserar vår ankomst. Med någon kilometer kvar blir vi passerade av en löpare, men spurt är inte att tänka på. Sista biten in mot mål driver på så hårt vi vågar och ser två löpare framför oss, men är nu så nära gränsen att vi inte vågar pressa ut mer tempo ur vår plågade kamrat. Kommer ändå i mål på under 17 timmar och är extremt nöjda med detta. Ett fantastiskt lopp och till slut även en rätt grym prestation som vi alla är nöjda med.

Epilog. Istället för finisher-öl, återhämtning. Fredrik ligger utslagen på golvet. Kenneth som avnjöt sin finisher-öl i omklädningsrummet snarkar nu i en fåtölj. Själv är jag betydligt mer intresserad av skinkmackorna än min medhavda Omnipollo. Det är väl bara att inse att även om det låter tufft att dra några öl på mållinjen, så när det väl gäller ligger andra saker före i min prioritering. Fredrik hämtar sig så småningom och skall strax vara rättmätigt nöjd ned sin insats. Han fick gräva lite djupare än oss andra denna gången och levererade ändå fint. Kenneth hade en kanondag på stigen och klarade både loppet och finisher-ölen med bravur. Själv var jag nöjd med min insats och glad över att ha haft ett lopp utan större dippar. Känns som att det finns outnyttjade marginaler och mer än så kan man väl inte begära efter 107 km på steniga fjällstigar.

Som avslutning vill jag gärna tacka Roland för ett fint arrangemang, och alla löpare för sällskap, pepp och driv att göra en bra prestation. Särskilt tack för fikagubbarna, ni väckte upp oss när vi behövde det som mest. 😊

Racerapport: UTMB (170km)

Prolog

Det var på inget sätt givet att jag någonsin skulle springa UTMB. Från det att jag sprang mitt första ultralopp på Kullamannen 2014 så hade min dröm varit att någon gång bli stark nog att genomföra ett bergslopp i stil med CCC. Detta bockades av förra året och direkt efter det loppet så var jag själv nöjd och måluppfylld och hela sällskapet var rörande överens om att det egentligen var ett onaturligt långt och tufft lopp. Men någon timmes sömn och kanske en öl senare så var ändå snacket igång och ett mål om att ansöka till UTMB 2017 formulerades. För min del saknades kvalificeringspoäng, så jag anmälde mig raskt till Sätila120 för att samla ihop det som saknades. Därefter följde ett 2 månaders löpuppehåll kantat av förkylningar och sen en fotoperation + rehab för att få ordning på en smärtande och stel stortåled.

 Men så en dag i slutet av januari så nåddes åtta Lonesome Runners av beskedet att vår gruppanmälan dragits i lotteriet och att vi var klara för UTMB 2017. Lätt chockade över att ha lyckats på första försöket så inledde vi var och en på sitt håll träningen för att ge oss själva en chans att lyckas med rundan runt Mont Blanc-massivet.

  

Träningen

För min del började jag lite från noll och ökade träningsdosen med försiktighet för att inte stressa den nyopererade foten eller dra på mig andra träningsvolymrelaterade skador. Huvudmålet var hela tiden att visserligen öka på distansen men framförallt att bygga en lång skadefri period. Jag valde att hellre ta  en extra vilodag när jag hade känningar än att konstant pressa gränserna för vad kroppen tål. Jag satte ett träningsprogram med 2-3 tunga träningsveckor följt av en lugnare vecka, där de tunga veckorna blev allt längre och framåt sommaren maxade ut på drygt 100km. Jag satte som mål att aldrig springa mindre än 50km på en given vecka, så viloveckorna låg på den volymen och med bara lugna pass. Därtill lade jag in tävlingar och träningstävlingar i ökande distans och svårighet, samtliga i kuperad terräng för att hålla träningen specifik. När vi närmade oss slutet av augusti hade hela träningsperioden gått över förväntan och bakslagen uteblivit, så jag kände mig stark, frisk och full av tillförsikt när vi landade i Chamonix för UTMB-veckan.

Testlöpning i nya Altra till Chatelet la Floria.  (Bild: Fredrik Reinhold)

 

Race plan, material och team work

Jag delade boende med Fredrik Reinhold och i planeringen inför lopp hade vi båda varit noga med att inte sätta några förväntningar på att vi skulle springa loppet ihop, men däremot jobbade vi mot samma tidsmål och hade samma grova tidplan för loppet. Huvudmålet var att genomföra loppet på bättre tid än maxtiden och därmed få kalla oss ’finishers’ i världens kanske mest prestigefyllda bergslopp. Grovt delade vi in loppet i tre delar där första tredjedelen skulle avverkas i lågt tempo och med minimal anspänning, all fokus på att spara energi. Andra tredjedelen skulle handla om att hålla uppe tempot, att rulla på och inte tappa sugen och falla ner i mörkret. Sista delen tänkte vi, kanske lite naivt, att vi skulle ta ut det sista och öka farten och pusha på med alla återstående krafter – inte spara något. Om detta skulle fungera så hade vi som bonusmål att sträva mot en sluttid under 40 timmar.

Tidsschemat med passertider för sub40 och maxtid (Bild: egen)

 

Materialmässigt hade Andreas, jag och Fredrik alla köpt nya skor på plats i Chamonix – Altra Lone Peak 3.5. Efter en testrunda på 6km bestämde både jag och Fredrik oss för att lägga dessa skor i drop bagen som skulle transporteras till Courmayeur. Andreas tog det ett steg längre och valde att starta i sina. Jag hade också köpt en ny vindjacka på plats eftersom min gamla hade en del hål och inte var vare sig vind- eller vattenresistent längre. Och så hade jag köpt en superliten Petzl nödlampa som jag använde som obligatorisk backup-pannlampa för att spara vikt/volym i ryggsäcken. Den andra huvudlampan fick istället åka in i drop bagen. Tre sena materialval som jag i efterhand är mycket nöjd med.

Lite prylar inkl skor med med grepp än mina Hokas. (Bild: egen)

 

Dagen innan lopp satt vi och packade vår utrustning och reflekterade över att vi faktiskt hade avslutat de senaste tre ultrorna tillsammans och att vi springer bra ihop. Vi håller humöret uppe och klarar av att både peppa och pusha varann utan att gå varann allt för mycket på nerverna eller tappa fokus och bli översociala. Dessutom var detta Fredriks första riktiga bergslopp och mitt första 100-mileslopp, mitt distansrekord var på 120km från Sätila året innan. Plötsligt hade vi bestämt att vi skulle köra UTMB ihop, att vi skulle starta tillsammans och fortsätta tillsammans så länge som det kändes bra, men samtidigt vara fria nog att bryta upp om någon ville dra ifrån eller släppa. Ett mycket bra beslut som skulle göra hela resan både enklare och roligare.

  

UTMB 2017

Vi hade ett par riktigt fina dagar i Chamonix med mingel med andra svenskar som skulle springa något av de fem loppen eller supporta löpare. Vi ägnade oss åt en del starspotting på stan där vi upptäckte världsstjärnor inom traillöpningen, bara för att inse att vi bodde granne med hjältar som bland andra Nikki Spinks och Yassine Diboun. Vi hade avnjutit  härliga svenskframgångar med Mimmi Kotkas seger i TDS och Emelie Forsbergs andraplats i OCC som toppar. Och sen nästan innan vi fattade vad som hänt så stod vi där på fredag eftermiddag och trängdes i startfållan med 2.500 andra löpare som väntade på att Vangelis och Conquest of Paradise skulle kicka igång tävlingen. De senaste dagarnas konstanta prat om material och väder och banomläggningar var överspelat. Vi visste nu att några mindre justeringar hade gjorts i banan för att det skulle komma dimma, snö, kyla och starka vindar på hög höjd. Några av de högsta passagerna hade gjorts kortare, men andra delar lagts till för att hålla distansen och antalet höjdmeter någorlunda konstant. Dessa saker var faktum och när musiken startade och löparna tystnade så infann sig en mycket stark känsla och tusentals löpare stod och hoppade, grät och rös om vartannat. Sen nedräkningen av sista sekunderna och vi var iväg!

På startlinjen med Fredrik (Bild: egen)

 

Med tusentals traillöpare som skall pressas igenom en smal startportal och sedan slussas genom trånga gator med mängder av åskådare så är det ganska givet att starten blir långsam, men så snart åskådarleden tunnades ut så ökade tempot och loppets andra km landade på 5:18 och blev därmed loppets snabbaste för mig. Efter ett tag kom Andreas Pettersson ikapp och förbi oss. Han såg lätt, glad och stark ut. Vi kom snart ihåg vår plan och sänkte till sextempo på grusvägarna och rullade lugnt och stabilt mot Les Houches där vi svängde upp i den första skidbacken. Det var promenad upp i denna och alla andra backar. Halvvägs upp möttes vi av vår svenska superstjärna Emelie som var på väg åt andra hållet efter att ha hejat fram sin Kilian. Passerade en filur i galen glitterperuk som var en av de tre utklädda löpare som jag såg under loppet. Lustigt nog gick han fem meter före en italiensk tjej som hade ungefär samma frilla fast på riktigt, men jag lyckades aldrig fånga dem båda på samma bild. Hade annat i tankarna.

Hårfager kines, en av få utklädda löpare  (Bild: egen)

 

Mot toppen av backen mörknade det och vi fick tända pannlampan för första gången. Sträckningen på de breda stigarna ner mot St. Gervais var riktigt skön och avslappnad, men kände ändå inte att jag kom in i loppet riktigt. Stämningen i stan var däremot nåt helt annat, det var full fest och ett jäkla liv. Det var märkligt men uppiggande att bli mottagen som en rockstjärna. Skuttade in i depån och drog snabbt vidare efter att ha fyllt på lite vätska. Distansen var 21km och vi låg klockrent på schemat för 40 timmar.

 Bara några kilometer senare så hade Fredrik både sprungit rakt in i en pipeline som gick i (hans) huvudhöjd över stigen och fått syn på en tomte som kommit ut ur skogen och anslutit till den långa kön av löpare. Det lät ju som en lite tveksam iakttagelse under de förutsättningarna, men vi skulle se den där ultratomten fler gånger. Aramis träffade vi också på, samt Anders Sandegård och Martin Clemensson som både hade det kämpigt med energin, de lyckades inte få i sig mat/dryck som de planerat. Martin mådde dessutom direkt dåligt.

 Vägen gick vidare på mestadels grus, vi passerade depån i Les Contamines utan större dramatik och drog vidare på någon slags betongförstärkt promenadväg med stenblock. Det gick upp, upp, upp och vi närmade oss La Balme som ligger 31km in i banan. Även Fredrik började få lite magknip och fick inte ner energi som tänkt. Han tystnade alltmer och fick kämpa samtidigt som kylan blev allt med påtaglig. Jag hade själv en lite låg period men försökte ta lite ansvar och peppade och försökte påminna Fredrik om att ta vätska och energi när det gick. Väl framme i depå tog vi ett raskt beslut att stanna till och bylta på ordentligt med kläder eftersom vi redan var trötta och kalla och dessutom visste att vi skulle vidare mot ännu högre höjder.

 Vägen efter La Balme leder upp mot toppen Croix du Bonhomme i ett högalpint landskap kryddat med block och lera. Passerade och blev passerade av en grupp finska löpare. Deras enda kommentar – svenskjävlar. Hej och hå, det är inte lätt alla gånger.

Glittrande svans av pannlampor över bergen  (Bild: PETZL/Lafouche)

 

Efter toppen kom vi ner till Les Chapieux där jag passade på att kolla in toaletterna och tappade bort Fredrik på kuppen. Efter en del förvirring där jag bland annat insåg att jag hade noll täckning på telefonen, så hittade vi varann igen och drog vidare mot nästa sektion som skulle vara lite omlagd av säkerhetsskäl. Vi hade fått reda att vi inte skulle passera över topparna Col de la Seigne och Col des Pyramides Calcaires. Något felaktigt hade jag tolkat detta som att vi inte skulle upp på hög höjd, men det visade sig att vi ändå skulle en bra bit upp på berget. Detta var det kallaste avsnittet på hela vägen. Mitt eget toalettkrångel Les Chapieux (lång kö, två toaletter på 2.500 löpare) samt den förlängda depåtid detta innebar för Fredrik bidrog antagligen till att rollerna byttes på denna stigning. Jag själv hade lite stressat och inte ”hunnit” att äta/dricka tillräckligt i depån och gick snabbt ner mig ganska rejält, medan Fredrik fått lite vila och fick nytt liv. Jag sjönk långsamt nedåt och även om jag mådde rätt okej när vi passerade Christian Johansson, som kämpade med kraftlöshet, onda knän och låg motivation, så var trenden dalande. Fredrik försökte tjata i mig vätska/Clif Bloks, men när vi kom högre upp på berget så fick jag gräva riktigt djupt för att ens ta mig framåt. Men stöd, pepp och tjat gjorde att ena foten ändå sattes framför den andra. Gryningen började anas på himlen och när vi vände oss om så kunde man se en lång glittrande svans av löpare som var på väg upp för berget med pannlamporna påslagna. En otroligt mäktig syn som är svår att fotografera eller förmedla. Men jag frös fortfarande som en hund så vi försökte komma ner från berget så fort som det bara gick. Temperaturen var tydligen -9 när vi gick över passet, så det var inte bara inbillning. Tyckte att jag såg en tomte som pressade sig fram i vinden.

Äntligen gryning över ett isande Col de la Seigne (Bild: Anders Sandegård)

 

Den ylande snöstormen jagade oss ner mot Lac Combal, som är ett av de vackraste områdena på banan. Man går nära den kanten av Mont Blanc-massivet där själva huvudtoppen ligger, det kommer ner en stora glaciär och samtidigt öppnar dalen upp sig mot Courmayeur. Fick nytt liv i depån där som ligger på 65km. Enligt vår raceplan så hade vi nu avverkat den lugna starten där vi skulle gå utan anspänning (jo tjena) och skulle  nu påbörja avsnittet där målet var att rulla på utan att tappa allt för mycket fart.

 I depån sprang vi på Johnny Hällneby som kämpade med smärtor i låren. Vi slog följe ut ur depån och vi tog oss gemensamt an de branta bergsstigarna upp mot Aréte du Mont Favre samtidigt som vi hade en del roliga och sjukt förvirrade diskussioner om vilket håll vi egentligen var på väg åt. På  toppen av berget så pep min GPS-klocka till och tvärdog direkt. Hade laddaren i handen men hann inte koppla in den. Dessvärre låste den sig också, så lyckades inte få igång den igen. Que sera sera, man springer inte med klockan så det fick bara ordna sig. Njöt istället av den fantastiska utsikten och av en  allt piggare kropp. Äntligen var jag inne i loppet. Klockan hade visat prick 70km när den somnade in.

Härlig utsikt från Aréte du Mont Favre ner i dalen mot Courmayeur  (Bild: Anders Sandegård)

Rullade nerför och kom in till liftstationen Col Checrouit i strålade solensken och det var plötsligt asvarmt. Stannade till och skalade av ett par lager kläder och började jogga ner för skidbacken mot Courmayeur i korta tights och t-shirt med ökande tempo. Vi sprang på en svensk ultralöperska på den smala serpentinstigen och hon fick en jäkla fart när vi kom ikapp. Utan en tanke i skallen hängde vi på och det gick allt snabbare. Kom ner till depån med brinnande lår, men på extremt bra humör. Antagligen jättedumt med nio mil bergslöpning kvar, men det var ren glädjelöpning och man måste ju få lov att ha lite kul också.

 Under ett lite längre depåstopp i en hyfsat kaotisk och oorganiserad depå dök vi ner i våra drop bags och bytte ut blöta tröjor och trötta pannlampor. Bytte även bort mina Hoka Challenger ATR mot de nyinköpta Altra Lone Peak, då vi förväntade oss blötare underlag framöver och mina Hokas är sköna men hala. På matsidan hade jag i början av loppet ätit Marsbars och druckit Tailwind, samt plockat lite ost i depåerna, men efterhand gått över till att bara dricka coca-cola och vatten, samt käka Clif Bloks. Soppan  som bjöds i depåerna funkade också. Längre fram skulle jag käka allt mer av salamin i kombination med soppa och coca-cola. Men i Courmayeur bjöds en rätt läbbig pasta som förblev orörd och jag prioriterade dropbagen framför maten.

 Vi ut kom ur depån och kunde konstatera att det börjat småregna. Vår målbild av ett glasstopp i Courmayeur stoppades i malpåse och vi gav oss istället av på gatorna upp mot nästa backe som är en rejäl stigning upp mot Refuge Bertone. I botten av backen hittade vi en utslagen hjälte i kjol. Johnny låg och vred sig i plågor och var helt förstörd över att han skulle tvingas bryta. Hans lår hade givit upp helt och hållet och det fanns inte längre någonting att göra. Han berättade senare att han kravlat sig upp för backen lik förbannat men sedan blivit helikopterevakuerad från Refuge Bertone då läkaren befarat leverskador (lyckligtvis var så inte fallet och han mår bra nu). Ovetande om detta kommande drama så frågade vi om han behövde något och lämnade honom sedan och klev uppåt i ökande värme, regnet borta igen, och hade en väldigt tuff stigning i gassande sol på dammiga stigar.

Refuge Bertone  (Bild: westcoastpeaks.com)

 

 Sträckan från Refuge Bertone och in i Ferret-dalen är en bred, fin och ondulerande stig med episkt storslagen utsikt mot höga berg och stora glaciärer. Visserligen går den stabilt på över 2000 meters höjd, men är ändå lättsprungen. Vi rullade på ganska fint trots möra ben och efter någon km insåg vi att temperaturen fallit ganska snabbt och att vi hade en tilltagande motvind. Drog på vindjacka och handskar och inom ytterligare någon km så hade solen bytts mot snöblandat regn och piskande motvind. Det är härligt med alpväder.

 Kom fram till Refuge Bonatti efter att återigen passerat den där jäkla tomten. Vi talar alltså om en löpare med långt vitt hår som snurrats till någon slags strut mitt på huvudet. Röd rock, röda byxor och en jutesäck på ryggen. Och nej, detta var inte en hallucination, dessa hade inte börjat än. På tal om hallucinationer så fick vi åter syn på Anders som såg ut som en skugga och var rätt bra sliten. Han berättade det var fortsatt tufft att äta, att han var seg men inte hade några som helst planer på att vika ner sig. Snackade lite och rullade sedan ner mot Arnouva som ligger i botten av dalen. Stigen hade ersatts av en leråker och det var sjukt halt. Skobytet betalade sig direkt, Altrorna bet bra i leran i vårt moderata tempo. Det blåste allt mer och var snöflingor i luften.

 I Arnouva trycke vi i oss lite soppa och på väg ut ur depån stoppades vi av en funktionär som krävde att man hade på sig sina (obligatoriska) vattentäta överdragsbyxor. Drog på dem och ignorerade att jag nu hade på mig tre par byxor och tre tröjor. Ryggsäcken var i princip tom. Lufsade ut, gick över hängbron över vattendraget där och påbörjade anloppet mot Grand Col Ferret. Och tror du inte tomten var där. Han satt på en sten en bit upp på berget och när Fredrik frågade om han var OK så skakade han bara på huvudet och vi drog slutsatsen att detta var slutet på ultratomtens UTMB-resa. Såg honom heller inte mer.

 Själva hade vi en bra period och tryckte på upp för branten mot banans högsta punkt, som också utgör gränsen mellan Italien och Schweiz. Vi kom i slang med en brittisk löpare och drömde oss bort till Lake District och the Bob Graham Round, den står på bucket listan. Ju närmare toppen av Grand Col Ferret vi kom, desto starkare blev vinden. På själva krönet var det full storm, så vi fick luta oss kraftigt framåt och drog raskt ner på andra sidan för att skapa lite distans mellan oss själva och toppen. På väg ner kände vi båda att mental trötthet började bli en faktor. Vi hade från början sagt att vi inte skulle sova om det inte kändes absolut nödvändigt och i depån i Courmayeur hade det aldrig varit på kartan. Men nu hade vi varit igång i ett drygt dygn med inte bara tuff terräng utan även ganska utmanande väderförhållanden. Så vi snackade ihop oss och bestämde att det skulle vara värt att göra ett försök att blunda i 20 min i La Fouly som var nästa stopp. Kanske var det snacket om trötthet som gjorde det eller om det var den raska stigningen nyss, men kraften rann hur som helst ur oss lite grand och nerförslöpet på bergsstigar ner mot La Fouly blev till en jogg/powerwalk och kändes onödigt långsam. Det var trötta huvuden och trötta ben. Att det dessutom saknades en aviserad depå (La Peule) lyfte inte stämningen.

 Väl framme i tältet i La Fouly efter 110 km var det kaotiskt igen. Massa skrik i högtalarna, nån galen musikslinga på repeat, trångt och det fanns inga avskilda områden. Försökte sätta mig ner och dra ner mössan/upp buffen och lägga huvudet på bordet en stund, men insåg ganska omedelbart att det var helt utsiktslöst. Här skulle ingen sova. Så vi samlade ihop oss och drog vidare mot Campec Lac där vi visste att det skulle finnas bättre möjligheter för sömn. Vi visste att sträckan var en de enklaste på hela loppet med 14km i enkel terräng (grus/väg) och lätt nerförslutning. Här behövde vi ligga på för att sänka vår medelhastighet. Men fastän det var ännu enklare än förväntat pga en banförändring där nästan hela sträckan lagts på asfaltsväg, så var vi för trötta för att kapitalisera och hamnade istället i ett promenadtempo avbrutet endast av kortare joggavsnitt. Mörkret föll för den andra natten och pannlamporna fick tändas. Sista biten upp mot Campex Lac på teknisk och extremt lerig skogsstig var en jävla pärs.

Together in the darkness (Bild: PETZL)

 

 Vi kastade i oss lite mat/dryck, käkade äppelmos, choklad och melon, och fyllde upp flaskorna innan vi dök in i sovtältet. Fredrik hittade direkt en ledig plats medan jag stod och väntade på en drällig typ som verkade vara på väg upp. När han till slut ställde sig upp så insåg jag att det var Anders! Ännu en gång var han före oss, hur fan gick det till!? Han tyckte att han har fått i sig för lite energi och att han har det tufft, så ja det är väl som vanligt kan man säga. Men han var fortfarande med i spelet. Jag var kanske inte världens mest medkännande person där och så fort hans plats blev ledig så dök jag ner och somnade direkt. 30 minuter senare vaknade jag med en betydligt piggare kropp och vad jag trodde var ett omstartat huvud. Men ja, en av två är inte så dåligt. Samlade i varje fall ihop oss och började promenera igång benen mot det första av de tre sista bergen som är Bovine. Enligt vår grovplan hade vi nu avverkat den delen där vi bara skulle hålla oss flytande och nu kom den tredjedelen då vi skulle maxa resten av biten in mot mål. Yeah right.

 Anloppet till Bovine är en grusväg som är ett par km lång och när det sen vänder uppåt så är det på en stenig stig som mest av allt påminner om en uttorkad flodbädd. Kliver över ett par bäckar och sen vänder det uppåt igen. Efter en evighetslång stigning så byts stenstigen ut mot en serpentinstig med sten och lera. När den till slut planar ut så har min skalle fått nog och jag blivit supertrött igen. Varje blinkning blir till en mikrosömn och snart börjar jag hallucinera. Inga allvarliga saker, men jag ser ett hus som påminner rätt bra mycket om hur jag minns nästa depå från förra årets lopp. Det kommer till och med ut en kvinna med vit klänning på verandan och vinkar åt vårt håll. Problemet är bara att jag ser huset ut till höger om stigen och där vet jag att det inte finns något annat än ett stort stup och nattsvart mörker. Stigen vänder uppåt igen för en sista stigning. När vi väl passerat toppen så piggnar jag till lite igen och lyckas hålla skallen någorlunda klar till nästa stigning.

 Efter en depå inne i ladugård så är backen ner mot Triente till att börja med bara sjukt lerig men utvecklas sedan till en allt mer teknisk stig med sten, rötter och fortsatt mängder av lera. Nära byn planar den först ut i en grusväg innan den tar ett sista halsbrytande dyk rakt neråt i en helt galen sträcka med höga trappsteg och rötter som växer i backens riktning. Det är såphalt och folk faller som käglor en lördagkväll. Ultrabowling.

Gryningen kommer över de magiska bergen i  Savojen  (Bild: PETZL/Kros Remi Faregue)

 Nere i Triente kör de vidare med konceptet två toaletter för 2.500 löpare. Det gör ju att depåstoppen tar lite extra tid, men kanske gör det inte så mycket. Behöver vilan. I depån börjar vi fundera på hur vi egentligen ligger till i förhållande till planen på sub40. Vi tappar snabbt greppet eftersom vi dels går på 10% hjärnkapacitet och dessutom inte kan räkna ut vad banomläggningen vid Col de la Seigne/Col des Pyramides Calcaires kostat oss i distans. Min klocka är död sedan länge och jag kommer inte på tanken att kolla på Fredriks. Dessutom vet vi inte hur lång tid det kommer ta oss i tid att komma till Vallorcine eller därifrån upp mot La Flégère. Men vi räknar på ändå.

 På väg mot näst sista berget Catogne blir vi förföljda av en skum typ som springer ikapp oss från depån och sen går tätt tätt bakom oss och glor som fan. Sen springer han ikapp en person framför oss och gör samma sak. Jag får för mig att det är en läkare som kollar om vi är stabila eller vingliga/yra och att vi riskerar att bli avplockade av banan. Fredrik är inte övertygad, men å andra sidan så frågar jag honom i detta läge ganska ofta om vi just passerat ett hus eller en brevlåda eller en tant, och svaret är oftast nej. Jag hallucinerar hej vilt. Själv räknar han för fullt på vad vi skall få för sluttid, men kalkylerar på allvar med att vi kommer behöva 15 timmar/km, så jag litar inte helt på hans omdöme heller. Vi är trötta men flabbar rätt bra när vi inser vad vi håller på med.

 Vi accepterar att vi inte klarar att räkna ut detta utan landar i att vi under alla omständigheter inte kan hålla på att drälla. Vi tror att vi kommer missa 40 timmar nu, men vi börjar också ana att marginalen till maxtid kanske inte är så stor som vi trott. Så vi trycker på med de krafter vi har för att snabbt komma upp till toppen och få kortare väg till mål. I backen hostar vi ganska friskt och märker att nästan varenda löpare gör detsamma. Det är snart 40 timmars flåsande i alla sorters väder som börjar ta ut sin rätt på luftrören. Himlen ljusnar och vi kan äntligen släcka pannlamporna för sista gången och utsikten över dalen är fantastisk. Påminns återigen över vilken enorm tur vi har som får vara med om ett sådant här äventyr.

 Kroppen känns bra när vi når toppen och vi bestämmer oss för att springa ner med lite mer dedikation. Även om vi sabbar benen så har vi bara en enda rejäl nerförsbacke kvar efter denna. Så sagt och gjort, jag packar undan stavarna i mitt hemmasnickrade stavkoger och vi joggar neråt. Inser att Anders inte kan vara långt borta och vi skojar lite om att testa hur tävlingsinriktad han är. Planen är att komma med så bra fart som möjligt och bara springa förbi för att se om han hänger på. Detta tycker vi låter som en grymt kul plan så tempot ökar ytterligare lite, vi vill ju komma förbi honom innan han når depån. Efter ett tag ser vi honom och Kristian Ekfors nere i backen och vi pressar oss förbi, men inser snart att vår höga fart inte direkt är svindlande om man säger så. Men vi får också svaret om Anders förmodade tävlingsinstinkt. Han hänger på!

 Jag får i detta läge en ny glädjekick, jag älskar verkligen känslan i en fri utförslöpning, och bestämmer mig för att strunta i allt och lubba järnet ner till depån och sen vänta på de andra där nere. Strunta i om det är 16 eller 18 eller 20 eller vad det nu kan vara km kvar till mål. Det kommer funka ändå. Och det blir den skönaste löpningen på hela loppet för mig. Jättefina slingrande och mjuka skogsstigar i mitt eget tempo och en rejäl rusch på sista grusbiten in mot depå. Underbart.

Får sedan veta att min sambo sett på depåkameran när jag kommit in och blivit rejält orolig, då hon tycker det ser ut som att jag tappat det totalt. Att jag vinglar och ser utmattad ut. Det verkar inte synas på bild att det kanske mest är huvudet som är problemet, benen känns kanon.

 Nåväl, vårt gäng på 2 personer fördubblas och vi snackar ihop oss med Anders och bestämmer oss per omgående att vi skall gå i mål tillsammans, åtminstone vi tre LR-löpare. Lunkar iväg mot Argentiere via Col des Montets och upp på stigen mot La Flégère. Vi får syn på Aramis i botten av backen och hejar, men i detta stadium av racet har även Aramis tävlingsdjävulen i sig och han sticker iväg som ett skott utan att ens stanna och snacka, ta en bild eller köra en livesändning på facebook. Han har också kvar bra mycket mer power än oss andra och kommer att anlända i mål en halvtimme före oss trots den korta distansen. Det är grymt starkt.

 Själva hankar vi oss upp för det som vi tror är den sista backen och som vid alla de sista backarna så börjar jag se lite lustiga saker som inte finns. Är inte orolig över detta då jag upplever att jag har bra grepp om verkligheten i övrigt, det är bara översättningen av synintryck som är lite felskruvad. Humöret är också bra men tar en sväng mot det sämre när stigen plötsligt och oväntat vänder rakt neråt innan vi nått La Flégère. Vi ser framför oss hur en sadistisk banläggare måste ha magskrattat så han knappt fick luft när han kom på att man kunde skicka ner oss i dalen igen via något av den mest tekniska terräng vi sett på hela resan. Jag var måttligt road. Det var klättring och skutt mellan stora stenblock och stigen tog aldrig slut. Först efter en och en halv evighet vände stigen upp igen och vi fick ännu en grym klättring innan vi till slut fick se en lift och bara behövde ta oss upp för en bred pist i gassande sol innan vi nådde den sista depån.

Vikten av korrekt interpunktion (Bild: egen)

 Det började bytas kläder och talas om vad man skulle ha på sig på upploppet. Jag hade en del hyfsat suspekta vaselinfläckar på byxorna och började klura på om det var detta jag ville visa upp för världen, men det fanns inte så mycket att göra åt saken. Fick i varje fall på mig en nyinköpt tröja från IFK Göteborgs orienteringssektion. Så kunde väl inte klaga.  

 Den sista backen ner mot mål kändes lätt. Vi tappade bort Kristian som fick batteriproblem med sin telefon (eller om det var klockan) och bad oss sticka iväg. Väntade ändå vid ett par tillfällen men såg honom inte och när vi kom till Chatelet de Floria och joggade igenom deras packade uteservering så byttes fokuset mot att komma till målet. 3,5 km kvar. Så vi joggade i grupp – Anders, Fredrik och jag. Det kändes grymt bra, nu skulle vi klara det och vi skulle göra det som ett team, Fredrik och jag. Dessutom fick vi med oss Anders i mål. Glädje.

 Defileringen de sista 2 km går nästan inte att beskriva, men finns lyckligtvis på film eftersom Martin joggade med oss och livesände vår målgång (tack!). När vi kom ut på asfalten så blev vi påhejade av en lång vinodlare i finisherväst. Detta visade sig vara årets UTMB-vinnare Francois D’Haene. Mäktigt. Strax därefter satt två tjejer och applåderade och ropade saker som ”you are so sexy” och ”we want you number”. Sjukt kul och den bjöd gärna vi ultrafarbröder på där vi kom raglande ut ur skogen i sketna och stinkande kläder, täckta av lera, damm och svett och med en och annan vaselinfläck.

Upploppet (Bild: Erik Billerby)

Alla möjliga människor – unga och gamla, tävlande och supporters, alla möjliga nationaliteter- hejade på oss och det kom ett och annat ”bon courage” och ”allez, allez”. Sista biten genom gågatan och ner mot målrakan så blev det mer och mer folk och plötsligt hade vi en skadeskjuten Billerby joggande bredvid oss. In på upploppet, massa skrik och applåder och oväsen från folk som bankade på reklamskyltarna längs med upploppet. Efter att ha spenderat större delen av de senaste 44 timmarna ute i vildmarken och samtidigt brutit ner sin kropp med fysisk utmattning, energiunderskott och sömnbrist – ja då blir det mottagandet nästan mer än man kan hantera. Tankarna gick till dem där hemma och till alla som man tjötat hål i huvudet på inför det här äventyret. Nu var det faktiskt inte längre något tvivel om att jag hade nått mitt mål. Att det hade inte bara varit snack, att jag faktiskt kunde genomföra UTMB. Att vara den förebild jag vill bara för mina barn. Det var stolthet, glädje, lycka. Tacksamhet för att jag fått chansen, att jag har en livskamrat som kanske utan att fullt förstå mitt mål ändå låtit mig prioritera träningen även när livet kom emellan. Tacksamhet mot Fredrik som nu lubbade bredvid och som hjälpt mig genom loppet – tillsammans hade vi fanimej klarat av UTMB. Det var så mycket känslor.

Och till slut också en stor lättnad.

Äntligen var det över.

Glada finishers (Bild: Erik Billerby)

Epilog

Vi hängde kvar i målområdet ett tag. Ovilliga att släppa taget och kliva ut ur UTMB-bubblan. Efter att ha varit vakna drygt 50 timmar varav nästan 44 timmar i tävlingsmode så är det kanske lätt att tro att det enda som hägrar är en plan yta att lägga ner huvudet på, men vi hamnade istället på torget med ett par överdimensionerade öl. Hejade in de sista löparna i mål. Jag är inte direkt någon större lipsill i vanliga fall, men det är något märkligt rörande med att se de sista löparna kämpa sig i mål på en tävling. Se dem besegra sina egna begränsningar, nå sina livsmål. Löparna hulkar, publiken gråter och hejar om vartannat. Det är kärlek i luften, helt enkelt. Så vi satt där och återställde lite av vätskebalansen, hade ett förvirrat videosamtal med Niclas Gälletoft/Fredric Askerup som ringde upp oss från Änggårdsbergen (vi hörde inte ett pip, men såg dem i varje fall). Lonesome Runners levererar, kapten!

 Eftersnacket handlade lite om vad vi pratat om under vägen. Saker som att UTMB för löpare av vår kaliber handlar rätt mycket mer om hiking än om löpning, om värdet av att sova innan det är för sent, om oförmågan att acceptera sina egna begränsningar, om vilket grymt skön teamkänsla vi haft under hela loppet Fredrik och jag. Vi talade om hur viktigt det är att ha tålamod och inte bli stressad när det känns tungt, att det är naturligt att man har dippar men att det blir alltid bättre (och ibland sämre igen, men wtf).

 Vi landade till slut i att vi var ruskigt nöjda med vårt lopp. Vi missade 40 timmar, men vi klarade av att genomföra loppet. Fredrik gjorde sitt första bergslopp. Jag gjorde mitt första 100-mileslopp. Och vi gjorde det på UTMB. Hur jävla coolt är inte det.

Sjukt nöjd finsher (Bild: Fredrik Reinhold)

Jämt och stabilt, vi höll vår plats i ledet (Bild: från UTMB)

 

Racerapport: Hornindal Rundt (75km)

”Det började klockan 22 på natten. Jag vann hela loppet men blev ändå inte nöjd, för att min stav gick av och jag blev geggig.  : (

Slut.”

---

Ja, sådär gick det till i ungarnas fantasi när de ville hjälpa mig med racerapporten.

I verkligheten gick startskottet för slingan runt Hornindalen på lördag morgon klockan 08:00 vid Hornindalsjöns strand. Regnet strilade ner. Förberedelserna hade varit goda med ovanligt kontinuerlig och strukturerad träning under hela våren, ett par längre träningstävlingar och åtminstone ett hyfsat antal backpass. Så jag stod på startlinjen med tillförsikt med en plan att springa lugnt och stabilt hela vägen, med en bra känsla i kroppen och på bättre tid än 2015 (18tim58min). Den där gången var det mitt första riktiga bergslopp och det hade varit så mycket snö att vi bara fick springa halva banan och sen vända om och springa samma väg tillbaka. Nu var det dags att bevisa att jag blivit en bättre löpare de senaste två åren.

Sköna skor, men för detta ändamålet – värdelösa.

Väderprognosen talade om uppehåll och  10-15 grader, så sprang iväg med shorts och med en regnjacka över min Lonesometröja. Vi visste att regnet hade gjort banan extremt lerig men jag hoppades intensivt att mönstret i mina Hoka Challenger ATR skulle räcka. Jag kunde inte haft mer fel. Redan i första stigningen började jag halka runt, men uppför gick det ändå ganska bra. Nådde toppen av Middagsfjellet före min tidplan trots att jag upplevt stigningen som väldigt lugn. Kunde trippa lätt i blockterrängen på toppen, men när stigen vände neråt så trillade jag direkt. Foten gled framåt på varenda steg och det fanns ingen annan råd än att försöka springa bredvid stigen i obanad terräng, vilket var lite bättre. Föll ändå 4-5 gånger på vägen ner och insåg att det skulle bli en lång dag.

Några av topplöparna på Middagsfjellet. (foto: hornindalrundt.no)

Regnet fortsatte att falla och stigen vände åter uppåt mot Gulkoppen, banans högsta punkt. Kunde kliva på ganska bra i uppförsluten och hade god hjälp av mina stavar. Fick mer tryck, bättre balans och kunde spara benen lite, vilket är viktigt om man har långt väg att gå. Det branta snöfältet upp mot toppen var detta år inte försedd med någon repsäkring, så den som halkade eller snubblade skulle få en lång resa ner. Var lite extra noga med att sätta fötterna stabilt och kom upp utan tillbud. Kollade klockan och var nu precis på tidsschemat för 15 timmar, men insåg att det skulle bli svårt att klara den tiden med mina vådliga och långsamma utförslöpningar. Kastade mig ändå ut och ramlade 5-6 gånger på väg ner mot dalen. Hade turen att missa alla större stenar även denna gång.

Toppröset på Gulkoppen. Kontrollposterna checkas elektroniskt med ett armband som man håller upp mot plattan på bilden. (foto: hornindalrundt.no)

Nere i dalen vid Holskarsaetra fyllde jag på med vatten och  blandade Tailwind. Gick överlag runt på ganska lite energi, jag använde 10 påsar Tailwind, 3 Mars, 3 Snickers och 100 gram mandelmassa. Samt 1,5 liter Coca Cola och arrangörens köttsoppa (brände mig nåt helt sjukt i munnen på soppan) i depån halvvägs. Verkar som att min träning där jag ytterst sällan har med energi ens på de längre träningspassen ger utslag, att kroppen lärt sig att nyttja fettreserverna och/eller helt enkelt gå runt på mindre energi.

Sten och lera och snö. Det är kul med variation. (foto: @timezonepix)

Vägen efter Gulkoppen bort mot Hornindal Bru, som är depån halvvägs, gick över minst sagt varierad terräng. Det var allt från lerdiken, till blockterräng, till knädjupa spår genom myrar och så lite grusväg. Man fick även glädjen att åter klättra över Muldsvorhornet, en övning som kräver att man använder både händer  och fötter. Stavarna fick man fälla och sätta på ryggen. Fortsatte att ramla på varenda lerfläck men började vänja mig så smått och tänkte inte så mycket på det längre. Fokuserade på att hålla positivt fokus utan att släppa allt för mycket på gasen. Tycker själv att detta lyckades fint och jag körde Sabine Ddumbas ”Effortless” på repeat inne i skallen. Kollade på utsikten. Snackade med andra löpare.

Upp mot de högre topparna ligger stora snöfält. Där faller även temperaturen några grader så det kan vara skönt att ha en vindjacka inom räckhåll. (foto: hornindalrundt.no)

Depåstoppet halvvägs gick för en gångs skull ganska fort, jag hade på förhand bestämt mig för att inte drälla så mycket som jag annars alltid gör. Hystade i mig den alldeles för varma soppan (kände det inte förrän dagen därpå), bytte tröja och struntade i att byta skor då mina andra skor hade ännu kortare dubbar (jättemisstag). Fyllde flaskorna med avbubblad coca cola, svepte resten, fyllde på med Mars/Snickers och dumpade regnjackan då regnet upphört redan vid Gulkoppen. Sen drog jag iväg igen. Sega sega ben första biten så gick en knapp km innan de lossnade lite.

Till topps, bestefar. Bra humör hela vägen, inte en enda mental dipp. (foto: hornindalrundt.no)

Stigningen upp till Sandfjellet var riktigt brutal och lutningen massiv. Bestämde mig för att inte ens titta bakåt då jag var lite orolig för vad jag skulle få se. Var också extremt noga med att inte komma åt några lösa stenar då det kunde betyda livsfara för dem som kom upp på berget efter mig. Efter en lång stigning fick jag äntligen stämpla in på kontrollposten på toppen och kunde konstatera att om tempot inte föll allt för mycket så fanns det fortfarande en liten chans att nå målet på 16 timmar. Så ramlade ner för Sandfjellet så snyggt jag kunde och tog sikte på Tussen. Hade en sträcka med fin högalpin löpning på sten och sedan följde en lite galen nedstigning där det inte gick att springa bredvid stigen på ett bra sätt utan jag fick ta långa skutt på en del ställen och hoppas att inte glida över bergskanten. Gick okej men var lite småläskigt. Därefter en lång seg utförslöpning på allt bättre stig och så småningom på grusväg. Var duktigt slut i benen, men insåg ändå att min enda chans att klara 16 timmar (målgång för midnatt!) var att pressa på och köra hårt på de sträckor som var löpbara för mig. Så försökte ignorera smärtan i framsida lår och mala på.

Officiell bild på en av nedstigningarna. Det blir en hel del hopp och skutt, så man blir snabbt varse om man fuskat med backpassen. (foto: hornindalrundt.no)

Passerade Storsaetra och tog sikte på den sista riktigt långa stigningen till Högenibba. Tyckte att den var lite vänligare än Sandfjellet och pressade på mot toppen, stämplade och siktade på Kviven. Hyfsad nedstigning men ramlade för hundrade gången och landade tyvärr på en av stavarna som knäcktes rakt av. Fast snäppet värre var den följande klättringen mot Otredalsskaret. Det var ren scrambling på händer och fötter på skrå längs med berget och med rätt mycket luft under. Ett fall där hade definitivt gjort ont och ja, min skor var ju fortfarande glashala så det gällde att hitta bra grepp för händerna. Överlevde även denna sträcka om kom upp på fast mark med löpning över berghällar (underbart) och såg solen för första gången på hela dagen. Dessvärre var klockan redan efter 21 så den var på väg ner, men det var ändå en fin vy med solstrålar över det dramatiska fjällandskapet. Tog en mental bild, men lämnade telefonen i ryggan. Tog faktiskt  inte ett enda kort på hela loppet.

Solen, den var efterlängtad. Bilden lånad av Eline som jag sprang med en bit. (foto: @elinegranne)

I nedförlutet mot Otredalssaetra kom tre andra löpare ikapp och jag hängde på dem. Efterhand som terrängen blev flackare kunde jag släppa på lite bättre och hade en fin sträcka bredvid stigen i ökande tempo och jag lämnade de andra bakom mig igen och fick en liten kick av det. Pressade mig upp med händerna på knäna i sista stigningen till Ytrehornsnakken, tände pannlampan och bombade på det sista jag hade i nerförslöpningen mot Grodås. Sista backen var stenig och sandig och därmed inte lika hal som backarna innan. Kom ikapp och förbi ytterligare två löpare till på vägen ner och kände mig grymt stark när jag lämnade stigen för sista gången och kom ut på asfalten med 1 km kvar till mål. Såg att det inte fanns någon framför mig, hade ingen direkt bakom mig heller och det klockan stod på 15tim37min, så det fanns gott om tid att hinna till målet innan 16 timmar. Så passade på att njutjogga sista biten in med känslan av att ha klarat mina mål trots ganska tuffa förutsättningar. Otroligt skönt och jag får erkänna att jag kände mig lite stolt precis där och då. Underbar känsla.

 

Tiden blev till slut 15tim43min. Tempot var ganska stabilt (blå linje) med ett lite längre stopp på mitten och några kortare för att fylla på vatten ur nån bäck. Man ser att nerförstlöpningarna gått lite skakigt och det är antagligen de många fallen som syns på tempot. Pulsen (röd linje) verkar märkligt nog ha blivit konsekvent lägre under loppet, trots bibehållet tempo.

Racerapport: Bad Ass GUM100 (106km)

Fat Ass GUM100 är en träningstävling som Fredrik Reinhold och jag hittade på för att fylla gapet efter BUM (Borås Ultra Maraton) som brukade gå samma helg. Så vi satte loppet som en hyllning till eldsjälen bakom BUM, Peter Karlsson, men även som en välbehövlig träning inför Hornindal och så småningom UTMB. Bansträcknigen startade på Borås Centralstation och följde Viskan ut ur stan tills vi kom på Sjuhäradsleden som vi sedan följde till Hindås. Väl där växlade vi över till Vildmarksleden mot Skatås. Tanken var att ha 100 km på klockan för godkänt event, så efter ankomst till Skatås Motionscentral så var det upp till var och en att samla ihop återstående kilometrar genom transportlöpning hem.

Det drar ihop sig till start

Vi var 6 löpare som mötte upp i Borås och började den långa färden tillbaks mot Göteborg. Tempot var lågt och bekvämt vädret var på bästa humör med runt 22 grader, sol och svaga vindar. Framåt natten kröp temperaturen ner mot 12 grader, men bortsett från stoppet i Hindås så frös jag aldrig utan sprang i kortbyxor och t-shirt. På ryggen en 12-liters Salomon race vest med 1,5 liter vätska i softflasks samt energi i form av mandelmassa, mars/snickers och extra påsar med tailwind. Hade en vindjacka och ett par överdragsbyxor med i ryggan, samt det vanliga kittet med plåster, bandage, ipren och dasspapper. Hoka Challenger på fötterna. Pannlampan var också med eftersom vi startade från Borås klockan 18 och skulle springa genom natten.

Hittade kvarglömd banmarkering från föregångaren BUM

Redan upp över Rya åsar och Nordtorp så stod det klart att Zoltan hade en jobbig dag och han sladdade allt mer. Initialt väntade vi in honom, men efterhand så gled vi iväg och höll kontakten via telefon. När vi nådde fram till Sjömarken så stod det klart att Zoltan hade brutit med en sargad fot. Han hade redan ordnat transport och vi andra joggade vidare.

Vätska!

Sjuhäradsleden var bitvis ganska dåligt markerad och vi hade ett par smärre felnavigeringar, men också mycket vacker vilket nämndes ett stort antal gånger. Efterhand som kvällen kröp på så föll temperaturen men det blev aldrig kallt. Löpningen gick överlag bra, alla kände sig starka och vi tuffade på. Först upp mot fyramilsstrecket började det kännas att vi sprungit en stund och vi började kanske bli lite småslitna. Någon hade problem med att få i sig energi, någon hade tunga ben och själv började jag få dåligt med vätska och letade efter en lämplig sjö för att fylla upp flaskorna. Hittade en fin sjö vid solnedgången som visade sig bestå av lika delar brunt vatten och pollen. Fyllde bara ena flaskan. När vi kom fram till Hindås efter 50km så hade jag därmed kvar 4 av 5 medtagna Tailwindpåsar plus nästan hälften av mandelmassan och samtliga mars/snickers. Ett tydligt tecken på att jag fått i mig mycket mindre energi än beräknat, jag men kände mig ganska pigg i kroppen. Klockan hade passerat 1 men trötthet var absolut ingen faktor.

Glädjen över att återse gamla kära Vildmarksleden

Stoppet i Hindås blev otroligt bra. Vi hade lämnat en del saker på Zoltans svärfars farstu och jag fick i mig en dryg halvliter coca-cola, nån marsbar, chips och en kanelbulle. Fyllde upp alla tre flaskorna med avslagen cola och kom ut ur stoppet som en ny människa. Hade en riktigt bra känsla och när vi väl promenerat igång benen igen så upplevde jag att jag hade mer energi än jag haft från start i Borås. Efter att ha legat i bakändan av gruppen fram till Hindås så kunde jag nu kliva jag upp och hjälpa till att dra lite. Lätt känsla i kroppen, benen kändes pigga och steget var enkelt och energisnålt. Hade en liten runners high, helt enkelt. Den goda känslan höll i sig och jag sprang och tänkte att om det går så här lätt fram till 60km så vore det kanon. Hade sen samma tanke om att nå 70km….och småningom 80km.

 

Några av de andra hade det lite tuffare och vid Härskogen så hade Mikael fått nog och klev av. Ändå en stark insats att springa av 72km för en kille som innan dess som mest sprungit 44km  i terräng. Fredrik och Tobbe kämpade med låg energi och även Christian började mattas.

Fyra man kvar som joggar in mot Kåsjön

Vägen mot Kåsjön gick ganska fort i ett vackert morgonljus och jag kände mig allt starkare. Fick stoppa till lite i skogen (skrämde upp en älg) men sprang enkelt ikapp de andra. Från Kåsjön in mot Skatås va det ren glädjelöpning och jag kände inget som helst motstånd när jag gled upp för stigningen till Getryggen. Det kändes så bra att jag bestämde mig för att satsa lite i nerförslöpningen från Getryggen ner mot Skatåsåttan. Hittade ett extremt skönt flyt och efter passet kunde jag till min stora förvåning konstatera att jag gjort PB på det nerförs-segmentet. Med 88km i benen. Märkligt hur kroppen fungerar ibland.

Framme i Skatås där Christian och Tobbe kompletterat sina Fun Runs.

Parlöpte in mot Skatås motionscentral med Fredrik och det kändes som ren defilering. Min klocka stod på 92km och jag var redo för att göra de återstående kilometrarna, men den fina löpformen hade också gjort att det blev en del väntan på de återstående två löparna. Väl framme så var de med rätta nöjda med sin insats och ringde efter skjuts. Jag hängde på Fredrik runt Delsjön och när han vek av söderut på Bohusleden så vände jag hemåt via skatåsåttan. Stannade för en glass vid Härlanda tjärn. Under den sista rundan hade energin i stora delar runnit av mig så det var lugn jogg hela vägen. Extremt nöjd med dagen kunde stoppa klockan på 106km på gräsmattan framför huset.

Eventets två finishers.

Sammanfattningsvis så kunde jag inte ha fått ett bättre kvitto på vinterns och vårens träning. Om sista biten av Soteleden var en riktig kramp-fest, så var tempot/pulsen lite lägre denna gång och benen höll ihop superbra. Ingen krampkänning alls och heller inga efterräkningar bortsett från några ledsna tår. Det svaga energiintaget mellan Borås-Hindås kan bli ett problem på längre och tuffare lopp, så den biten får jag förbättra. I övrigt verkar upplägget med lugna pass varvat med högintensiva orienteringspass och en del backpass passa mig bra. Känns fint.

Racerapport: Soteledens Terrängmaraton (44km)

Träningen inför Soteledens Terrängmaraton (SLTM) har varit lite speciell med fotoperation i mellandagarna för att fixa till stel stortåled som plågat mig i flera år. Har därefter ägnat våren åt att gradvis bygga upp foten och resten av kroppen på ett lugnt och stabilt sätt. Målet har varit att få ihop 50 lugna km/vecka utan att dra på mig bakslag för foten eller stressa kroppen.  Detta har betytt att alla pass har varit lugna och främst på grus. Ingen högintensiv träning alls. Mot slutet av mars sprang  jag  vårtävlingarna i Skatås (32km) och gjorde ett ett ”fun run” (30km) på Dead Squirrel Run i Änggårdsbergen.

Med allt sagt och gjort så stod jag ändå på start i SLTM och kände att förberedelserna var bra bra nog för att genomföra loppet. Ryggan var packad med marsipan, Mars och Tailwind. Hokas på fötterna och det fina vädret öppnade för kortbyxor och t-shirt. Såg fram emot en fin dag med utflyktslöpning.

Utsikt från banans högsta punkt (Bild: egen)

När startskottet gick så startade jag med intentionen att ta det redigt lugnt, men som vanligt drogs jag med i tempot och första kilometern gick i strax över fem-tempo. Pulsen sköt iväg och var onödigt hög ända tills jag klev ur kön vid fem km. I detta läge var de första stigningarna avklarade, pulsen stabiliserade sig och jag hittade klubbkamraterna Fredrik och Andreas. Njöt av den vackra banan och fina terrängen. Med en gassande sol över stenhällarna så gick temperaturen upp ett par grader så fort man kom ut ur skuggan, så man behövde inte frysa.

Först i vår lilla grupp (Bild: sltm.nu)

Stigen var till största delen mycket teknisk med sten, rötter och myrhål om vartannat. Detta kändes bara bra och jag hittade ett fint flyt i löpningen. Nerförslöpningen kändes extra lätt och glädjefylld idag. Humöret var på topp och det var kul att springa i en liten grupp med personer som jag kände sedan tidigare, socialt och bra. Enda smolken i bägaren var att om terränglöpningen kändes bra så var avsnitten med grusväg desto kämpigare. En känning i vänster höft gjorde sig påmind och jag längtade in i skogen igen.

Fredrik lubbar utför. (egen bild)

Kilometer tuggades och allt kändes enkelt fram tills efter depån vid Nordens Ark vid 27 km. Kom in i depån, hade ett bra stopp och kom ut igen, men i första uppförsbacken så smällde det till med kramp i insida lår. Först ena sidan, strax efter i den andra. Stretchade lite i ett par sekunder men trampade sedan på och tänkte att det släpper efter ett tag. Det fungerade, men därifrån och hela vägen in i mål så hade jag återkommande kramp i olika muskler i benen. Käkade salttabletter vilket hjälpte där och då, men strax återkom krampen på nya ställen – framsida lår, baksida lår, vader och inte minst i fötterna. Tuggade konsekvent vidare och även om tempot blev lidande så gick det bra att springa. Lyckades även hålla huvudet positivt och kände aldrig hopplösheten komma krypande, utan såg fram emot att springa vidare mot målet. Hade aldrig någon tanke på att bryta.

Kom till slut tillbaks till Bovallstrand och stämplade in på samma tid som Fredrik (6:16) och klockan visade på 43.8km och 1326 höjdmeter. Målet på förhand var att genomföra loppet och förhoppningsvis ha en bra resa. Tycker detta lyckades. Det var kul att få ytterligare några mil med Fredrik, vi springer verkligen bra ihop – alltid väldigt positivt men också beslutsamt. Jag tycker huvudet höll ihop hela vägen och benen blir allt bättre, så är totalt sett mycket nöjd med dagen och ser det som ett kvitto på att träningen mot UTMB är på rätt spår.

Racerapport: SätilaTrail (120km)

Det är blött, kallt och jävligt. Vi har staplat fram på nyfrusna häststigar fulla av sten, rötter och gamla grenar. Is som nästan men inte riktigt håller. Oändliga mängder med lera. Här någonstans passerar vi 101 km och vare sig hastigt eller särskilt lustigt så har jag slagit mitt distansrekord. Det känns som en klen tröst i den allmänna misären. Nu får det det räcka, nu avslutar vi detta säger Fredrik. Jag är böjd att hålla med, nu får det vara nog. 19 km kvar.

---

Loppet är Sätila Trails jubileumsbana över 120 km runt Lygnern och områdena däromkring. Förberedelserna har på inget sätt varit optimala med flera förkylningar och många uteblivna träningspass sedan äventyret i alperna i slutet av augusti. Men jag har hunnit med att provspringa alla de delar av banan som skall avverkas i mörker. Det skall visa sig vara värdefullt, inte minst mentalt. För kommer att handla mycket om vilja.

Starten…som jag missade.  (Bild:SätilaTrail)

Starten går klockan 03:00 vid Lygnevi Loge vid Lygnerns strand. Hela fältet utom undertecknad springer iväg på en given signal, men själv är jag kvar i omklädningsrummet och lägger ett extra lager vaselin på fötterna. Har äntligen lärt mig att de få minuter det tar att förbereda sig korrekt är guld värda längre fram. Jag tänder pannlampan och drar iväg 2 minuter efter de andra. Kryssar iväg över rötterna och sanden i ett lite väl forcerat tempo och redan efter någon kilometer är jag ikapp de sista i gruppen. Passerar några löpare innan jag kommer i slang med Stefan och Karin från Falkenberg och gör dem sällskap. Vi pratar träningsupplägg och det är intressant att höra hur olika man kan förbereda sig för långlopp. Medan jag själv föredrar att satsa på löpvolym och håller en veckomängd runt 60 km, så sprang de endast 25 km/vecka men balanserade upp med Friskis-pass och med styrketräning. Med tanke på hur lätt och fint de sprang så inser jag att det finns mycket kvar att lära avseende träning och olika upplägg.

Det första gryningsljuset.  (Bild: Aramis Sasinka)

Jag tycker till slut att deras tempo känns för högt för mig och jag släpper dem i samband med depån i Navåsen vid 20 km. Nu börjar det också bli tydligt att magen inte vill vara med så det blir till att låna toan. Lider fortsättningsvis av en stökig dålig mage och  det skall ta 8 mil innan det släpper. Detta leder till dålig aptit och jag har svårt att få i mig tillräckligt med energi samt får skutta ut i skogen med jämna mellanrum. Känner mig lite låg av den tröga starten och av kylan, mörkret och dimman, men i stigningen upp mot Helsjön så glömmer jag bort allt det där. Det är en rejäl klättring bland mäktiga klippblock och man känner sig liksom liten och stor på samma gång. Utmanande och väldigt vackert.

Ut ur Helsjöns depå får jag sällskap av en löpare som kommit till start trots känning av en hälsporre och med en inflammerad vad. Efter 35 km kämpande mot kroppen har han kommit till insikten att det är dumt att fortsätta och han planerar att bryta vid nästa depå. Vi slår ändå följe upp på Texlebergets topp och belönas en fantastisk utsikt med soluppgång över skogarna kring Helsjön. Stannar och njuter lite av utsikten och tar en mental bild. Äntligen kan man stänga av pannlampan.

Fantastisk och efterlängtad soluppgång över Helsjön.  (Bild: Fredrik Reinhold)

Hittar ett ganska skönt rull nerför de mjukt rundade grusvägarna på baksidan av berget. Kommer ut ur skogen lagom för att heja på ledaren i 82km-loppet som precis kommer förbi, rullar vidare ner längs vägen som övergår i Hallandsleden, in i skogen ut på stigen och sådär håller det på.

Är ganska mör när jag kommer in till depån i Äskhult efter 50 km, men där hittar jag glädjande nog Fredrik som å andra sidan är ganska nere då han vrickat fötterna ett antal gånger på raken och umgås med tankar på att bryta. Men sådant håller vi ju inte på med och efter någon mugg med äppelglögg (tack Susanna!) och några köttbullar så är det tummen upp och glada miner igen. Vi slår följe ut ur depån och det känns direkt som att vi nog kommer springa resten av loppet ihop.

Frusna stigar.  (Bild: Aramis Sasinka)

Det blev verkligen en nystart med gott sällskap, kul tjöt och ganska omgående så går Fredrik upp och drar. Detta kommer han sedan fortsätta med nästan hela vägen in i mål. Även om humöret är på topp så känner jag mig bitvis rätt skrynklig rent fysiskt och jag känner av att jag inte äter som jag borde. Trycker ner så mycket sportdryck, Coca-Cola och Mars-bars som jag vågar. Marsipanen däremot har jag svårare med denna gång och smågodiset rör jag inte på hela dagen. Så när jag brottas med låg energi, onda fotleder och allmän kramp lite varstans gör Fredriks draghjälp att jag kan fortsätta. Jag springer fast jag inte orkar. Längtar hela tiden till nästa backe så att jag skall få gå lite.

Vi kommer till Fjärås Bräcka och passeras först av Martin Clemensson och strax därefter av Christian Johansson som båda springer 82 km. Pressar på in mot Ålgårda där vi får bevittna en formationslandning av ett tjugotal sångsvanar och börjar sedan knata upp för vad som måste vara västvärldens längsta backe. Misär.

Mera frost och fint väder.  (Bild: Aramis Sasinka)

Vi hinner ikapp en annan långlöpare och får sällskap in mot Ramhultafallen. Depån är helt grym och en mugg med varm Oboy gör att lite liv hittar tillbaks in i kroppen. Banläggare Robert bjuder på en sträcka med lite galen klättring direkt efter fallet innan ett långt tekniskt avsnitt tar oss in mot varvningen på Lygnevi loge. Mörkret når oss strax innan vi hinner fram, så att det blir till att tända pannlamporna igen. Effekten av oboyen är borta när vi kommer till varvningen och när vårt nyfunna sällskap väljer att sticka in mot mållinjen för att bryta (eller snarare för att korta av insatsen till 82 km) så når motivationen botten. In på dass, ut på stigen och all fokus används till att blockera alla tankar på att ge upp.

Lygnevi brygga med båten Ida mitt i sjöröken.  (Bild: SätilaTrail)

Trötta, trasiga och lagom modfällda sticker vi ut på Dyrenässlingan. En runda på ungefär 24 km som innehåller en sjuk backe, oändliga grusvägar och stigen som gud glömde. Det är här vi trampar igenom isen ner i slemmig gyttja av oklart djup, vi snubblar på grenar, sparkar in i stenar och jag passerar mitt tidigare distansrekord. Det är verkligen inte roligt längre, nu skall det bara avslutas. Men att bryta finns inte längre på kartan, för nu har vi mindre än en halvmara kvar.

Vi kommer till Lygnevi för en sista varvning (jävla Lygnevi) och drar ut på sista loopen, Ramhultaslingan. Jag själv har äntligen fått ordning på magen och börjar märkligt nog känna mig starkare. Kroppen är fortfarande svag men huvudet blir allt bättre. Det är en rätt go känsla att stänga alla depåerna, för nu ligger vi sist av de som inte brutit. Last men standing, liksom. Killarna och tjejerna i depåerna vill bli av med så mycket saker som möjligt, allt skall bort! Och kanske är det min nyfunna glädje som gör att jag först inte märker att Fredrik börjar tackla av. Evighetsmaskinen börjar slira lite på växlarna och plötsligt är det jag som knuffar igång oss när vi skall springa. På ett lite själviskt sätt så känns det rätt gött att äntligen kunna ge någonting tillbaka. Jag har lidit lite i det tysta (nåja) av att ständigt ligga på rulle och hålla nere tempot, men på den oändliga vägen tillbaks mot Ramhultafallet så blir det min tur att försöka peppa lite.

Vi når fram till den sista depån där vi berättar att vi minsann mår fint och ser fram emot målgången. Inget lidande här inte. Det blir en andra klättring efter fallet och sen någon form av zombiemarsch in mot målet. När vi kommer nära nog att se den starka belysningen vid parkeringen utanför Lygnevi så känns det som ljuset i slutet av tunneln. Det är svårt att förklara men det känns nästan som en lätt religiös upplevelse. Avslutningen blir en lätt jogg runt löparbanan in i mål och äntligen får vi släcka pannlamporna för sista gången.

Trötta, slitna och nöjda.  (Bild: SätilaTrail)

Så vad återstår att säga. TACK Fredrik för att du släpade runt på mig när jag var som svagast. Jag hade aldrig klarat detta utan dig.

Och om någon frågar mig nu så skall jag aldrig någonsin i livet springa såhär långt igen, det är fan inte naturligt.

(men detta loppet gör att jag har poäng nog för UTMB, så fråga gärna igen i morgon)

 

Racerapport: UTMB CCC (101km)

Nerförslöpning från Tête de la Tronche med Grandes Jorasses i bakgrunden. (foto: UTMB)

På väg upp för trapporna till Mordor så ljöd trumpeten för tredje gången denna natt. Det borde kanske känts olycksbådande, men nu var solen snart på väg upp över Mont Blanc och jag visste att denna klättring var dagens sista. Snart kunde jag släcka pannlampan. Jag försökte hålla ner pulsen utan att helt tappa tempot upp mot Tête aux vents. Sömnbristen började bli en faktor och jag längtade till målet nu.

 

Men det började naturligtvis mycket tidigare. Efter en sommar med långa och backiga träningspass på hemmaplan, men även en tokig Way Out West-helg och en tung förkylning strax innan loppet, så hade jag kommit ner till lägenheten i Les Houches som siste man i LR-gänget. Christian, Erik, Andreas, Kenneth och Linda var alla redan på plats. Alla utom Linda med en plan att springa CCC, men Linda var mer än ursäktad då hon kört Ironman i Kalmar föregående helg. Efter några dagar med gött snack om förberedelser, material och förväntningar så gjorde vi oss redo för vår utmaning.

Fem glada Lonesomes (och en extra) inför starten i Courmayeur (foto: Linda Ivarsson)

CCC står för Courmayeur – Champex Lac – Chamonix och det är ett av loppen under UTMB-veckan. Det mäter 101km och 6100 höjdmeter, med start i Italien och mål i Frankrike och däremellan en sväng in i Schweiz. För mig hade detta loppet varit en dröm sedan 3 år tillbaka och efter många  och långa förberedelser så skulle jag äntligen försöka klara banan inom den tillåtna tidsmarginalen som officiellt var satt till 26 timmar och 15 minuter.

Vaselin på fötterna är ett måste. Fick bara en liten blåsa på lilltån. (foto: Linda Ivarsson)

Bussen till start tog en timme från Les Houches och väl framme i Courmayeur hann vi komma i ordning innan vi sorterades in i startgrupper. För min del blev det startgrupp 3 vilket innebar 30 minuter senare start än de snabbaste löparna i grupp 1. Så när klockan slog 9:30 klingade Vangelis ut för tredje gången och vi började den långa färden mot Chamonix i makligt tempo. Först genom stadens centrum och sen upp på en serpentinväg. Efter 2 km smalnade vägen av till en stig och från och med då och ytterligare 5 timmar framåt var det endast undantagsvis möjligt att passera andra löpare.

Starten i Courmayeur mot en fond av dramatiska berg.

Första stigningen var brutal på nästan 1500 höjdmeter inom 9 km och när solen kom upp så steg temperaturen snabbt till 30 grader. Tempot var som sagt lågt och det tog drygt 3 timmar att komma upp till Tête de la tronche. Känslan var att jag inte ens var trött när vi kom upp på toppen. Så tvärt emot alla planer på lugn start så tryckte jag på i frustration i nerförslöpningen mot refuge Bertone. Svaret kom som ett brev på posten. Kramp insida lår i första nerförbacken. FÖRSTA backen. Skakade loss det och sprang på men fick strax kramp på samma ställe i andra benet. Bättre start kunde man kanske önskat sig, men det var en tydlig signal att följa min ursprungliga plan med lugnt tempo i värmen. Knaprade salttabletter och hävde i mig vätska. Doppade buffen i varenda bäck.

Stigen upp mot Tête de la tronche. (foto: Erik Billerby)

Löpningen genom Ferret-dalen kändes olidligt långsam med många personer som inte ens försökte springa utan promenerade mitt på stigen utan att lämna plats. Men jag hade ju lovat mig själv att ta det lugnt och njuta av färden, så fokuserade istället på hur galet vacker dalen är där den löper i skuggan av Grandes Jorasses med Mont Blanc tornande i bakgrunden. Depåerna Bonatti och Arnouvaz passerades i samma låga tempo innan jag äntligen fick påbörja klättringen mot Grand col Ferret. Detta hade jag länge drömt om och jag blev inte besviken. Sanslöst vacker omgivning, tuff stigning och jag kände mig riktigt stark upp för backen. En känsla som skulle stanna kvar hela loppet.

På toppen av passet lämnade vi Italien bakom oss och passerade in i Schweiz. Nerförslöpningen var återigen en plåga trots fina stigar, jag käkade salttabletter som smågodis och låg hela tiden på gränsen till kramp. In mot depån i La Fouly och därefter upplevde jag ändå att lutningen inte var lika stor samtidigt som det blev mer asfalt och grus så jag kunde springa ett antal kilometer. Det var skönt att kunna rulla på och käka några enkla kilometer. Banan passerade här genom flera välbevarade byar där det kändes som att tiden stått still.

Ferret-dalen och Grandes Jorasses.

Strax innan backen upp till Champex Lac kom skymningen och pannlampan åkte på. Gick starkt upp för backen och blev sedan kvar i depån en lång stund och käkade mig igenom kakbuffén, soppan och pastan. Hade kört med mandelmassa och mars som energi fram till dess, samt Tailwind och coca cola som jag fyllde på i depåerna. Jag hade överlag en lyckad dag energimässigt och upplevde heller inte att jag hade någon enda mental dipp under loppet, det var positiva tankar hela vägen. Men med det sagt, volymerna man sätter i sig är löjliga. Någon har kallat ultralopp för ”an eating contest” och jag är böjd att hålla med. I efterhand har jag räknat ut att jag drack runt 6 liter cola, 5 liter sportdryck, 2-3 liter vatten samt runt en liter soppa under loppet. Till detta kommer alla fast energi i form av mandelmassa, godis, kakor, bröd och annat. Hur är det ens möjligt?

Mot Champex Lac. (foto: Erik Billerby)

Väl ute ur depån i Champex Lac började slutstriden med tre feta berg som skulle forceras innan man fick se målet. Det var löjligt brant och fullt med lös sten upp mot La Glète, det kändes som att springa i en uttorkad bäckfåra.  Hamnade i ett litet tåg med starka killar som klampade upp för berget i rask takt och jag hängde på. Klev förbi en massa andra löpare, men på vägen ner kom alla och några till förbi igen. Måste. Träna. Nerförslöpning. Väl nere i Trient möttes vi av en trumpetspelare som drog av fanfarer till allmänt jubel. Klockan var 02:30.

Champex Lac (foto: Erik Billerby)

Historien upprepade sig upp mot Catogne. Kom i en liten grupp med två andra och forcerade uppför och jag kände mig allt starkare. Väl upp emot toppen ville berget aldrig riktigt ta slut, det bara fortsatte och fortsatte och längst där uppe vinglade det runt en japansk tjej som såg helt groggy ut. Frågade hur det var med henne men hon var bra sa hon, bara lite trött. Eller ja, ”very very tired” sa hon. Depån låg 500 meter bort och den blev slutet på hennes resa.Själv fick jag kliva av stigen strax efter toppen för kissepaus och la märke till hur stjärnklart det var. Tog mig ett ögonblick där jag stängde av pannlampan och lät ögonen vänja sig vid mörkret. Så otroligt vackert. När jag kom tillbaks till verkligheten någon minut senare och fortsatte nerför backen så blev underlaget mycket tekniskt och om det gått långsamt nerför tidigare så blev det nästan plågsamt nu. Musklerna sa ifrån, men här började jag också fega ur och blev rädd om fotlederna. Märkligt hur man kan känna sig så pigg uppför och så svag nerför.

Måste. Träna. Nerförslöpning.

Nere i Vallorcine hördes trumpetfanfarer.

 

Sprang på Martin Clementsson i depån och det var den första svensk jag sett eller hört sedan start. Efter depån var det som sagt bara en stigning kvar, men den var inte att leka med. Stigen gick rakt upp i himlen och när det blev blockigt och trapporna dök upp så kände man sig förflyttad till sagan om ringen. Uppe på toppen var det mera block och sen bar det av nerför i blockig terräng.

Såhär kändes det ungefär (foto: New Line Cinema)

Det var en sista depå uppe på berget innan de sista 8 km nerförsbacke mot Chamonix och mållinjen. Först gick backen bara rakt ner, det var helt sjukt. Sen blev det tekniskt igen med rötter och stenar. Men med kanske 4km kvar så planade det äntligen ut lite och jag kunde springa igen. Hittade en lunk och höll den i mål. Fick ett ”Heja Sverige” med någon kilometer kvar och blev jätterörd. Jag hade redan tidigare tänkt på ungarna och de där hemma och alla som följde loppet och i omgångar blivit alldeles gråtmild. Nu blev jag dessutom påhejad av en random fransk herre som sprang med en bit och skrek ”Enjoy the moment, OPEN YOUR HEART!”. Det hade han inte behövt säga för jag var ju redan på lipen. Man blir en mjukis av att springa långlopp.

Den efterlängtade målrakan i Chamonix.

Känslan att springa in på torget i Chamonix går inte ens att beskriva. Jag kom i mål vid 11 så det var fullt med folk i rörelse och massa människor som klappade och hejade. Egentligen hade det stått folk längs vägen i varenda by och ropat Bon Courage och Allez Allez, men på torget kulminerade det. Mycket rörd, lycklig och stolt kunde jag passera in under målbågen 25 timmar och 15 minuter efter starten i Courmayeur.

Mycket lycklig UltraLo i målet.

Glädjen blev till och med större när vi senare kunde konstatera att alla fem löpare i vår lägenhet hade lyckats. Andreas på en galet fin tid, Christian och Erik hade en batalj och kom in med någon minuts mellanrum och Kenneth hade stått för en bragdartad insats och kommit i mål strax före mig trots att han hade svimmat redan i andra uppförsbacken.

 

Det var fem nöjda Lonesome Runners som somnade den kvällen.

Bilder: Sandsjöbackas ultratrippel (153km)

Racerapport: Hornindal Rundt (75km)

Man kan ju fira 4:e juli på olika sätt och jag tänkte skriva lite om hur jag spenderade dagen med att ta mig Hornindal Rundt. För de som gillar korta rapporter så är Hornindal Rundt ett vackert, långt och backigt terränglopp i Norge. Kolla bilderna.
Ni andra kan fortsätta läsningen nedan.

---

Alltså. Det ligger kvar väldigt mycket snö i de norska fjällen. Så mycket snö att den vanliga bansträckningen runt Hornindal, en dalgång mellan Stryn och Geiranger, fick ändras av säkerhetsskäl och man sprang inte runt hela dalen utan Hornindal-fram-till-depån-halvvägs-och-tack-för-det-men-lika-lång-väg-tillbaka-igen. Hade på förhand inte fattat hur mentalt jobbig den banomläggningen skulle bli.

För jobbigt var det, även fysiskt. Och visst, tre veckors tågluff var kanske inte den optimala uppladdningen, och 5.600 höjdmeter skojar man inte bort, men det mest utmanande för mig var nog ändå värmen. Solen gassade verkligen hela dagen. Loppet är 75 km över stock och sten, över rötter och block och myrar och lera och stora snöfält. Upp för fjäll och ner för fjäll. Hela dagen. Det känns liksom ändå, även utan värmebölja.

Det kändes så pass att det för min del nästan tog slut halvvägs. När jag spurtade in i depån vid Hornindal Bru så gjorde jag det med fart, för jag ville inte att mitt bestående minne var att jag lunkade in i mål. Jag var då fast besluten att nöja mig med ett ”halvt löp”, för vägen dit hade varit alldeles för tuff. Jag kunde bara inte tänka mig att vända om och göra samma sak en gång till med den känslan jag hade i kroppen. Jag hade ju gjort banan och visste hur galen den var. Hur skulle det ens vara möjligt att göra samma sak en gång till? Men. Hjärnan är lite konstig ibland och plötsligt gör man saker som inte riktigt räknat med från början.

Hornindal Rundt är alltså ett ultraterränglopp i fjällterräng och det är inte bara långt och backigt, det är också ett self-sufficiency-lopp, dvs det finns inga servicedepåer längs banan. Det man vill äta/dricka/byta får man släpa med sig. Man måste dessutom ha med ett gäng obligatoriska saker i packningen av säkerhetsskäl – saker som vindtäta plagg, mobil, pannlampa, reflexväst, visselpipa, energi osv. Det enda undantaget är stoppet halvvägs, där man kan få en skål köttsoppa, en dricka och det man lämnat till sig själv i en drop bag. Längs med banan kan man fylla på vatten i någon av alla de strömmar med smältvatten som forsar ner längs bergssidorna (mycket vackert). Men det gäller att planera, för när man kommer upp mot topparna vill man inte gärna ha slut på vätska.

Nyligen sprang jag ett lopp på Bornholm där man startade loppet med ett kanonskott, men i Hornindal fick man hålla till godo med hagelbössa. Efter starten i Grodås så springer man på grus i någon kilometer och sen drar stigen upp över det första fjället (Middagsfjellet) som är knixigt som tusan. Det är mycket skog och mycket rötter. Brant upp och brant ner. Sen springer ner i dalen igen och sen vänder stigen upp för nästa berg där man får springa en bit längs en bergskam med ett helt galet jävla stup nån meter bort. Sjukt vackert och otroligt inspirerande. Och det går upp upp upp. Sen så går det ner en liten bit innan det är dags att kliva på mot banans högsta punkt – Gulekoppen. Vägen dit går över stora snöfält där botten är hård och översta lagret mjuknat i värmen. Nämnde jag att solen gassade?

För min del gick dessa delarna bra. Jag kände mig stark som tusan och var supernöjd med mitt beslut att springa med stavar (hade vanliga längdåkningsstavar, det var perfekt). Benen kändes kanon. Utsikten från toppen var magisk. Och vägen ner över snön från Gulekoppen var ren lycka. Sprang som en galning nerför branten i den mjuka snön. Och sen blev det ännu bättre när jag insåg att man kunde kana ner på arslet istället för att springa. Mjukt och skönt och ner för branterna i 190. Så sjukt roligt. Flinade en hel del.
Och ja. Sen skulle man ner i dalen igen och upp över ett berg och så ner i dalen igen och sen kom Muldsvorhornet. Jävla Muldsvorhornet.

Vem kan komma på att lägga en stig sådär? Det gick fan rakt upp. Rätt in i himlen bara. Fick använda händer och fötter. Sten. Rötter. Det är inte det högsta berget i Hornindal men galet tufft och där någonstans föddes en tanke om att – det kan det väl räcka att göra detta EN gång om dan!? Kämpade mig upp på toppen och på vägen ner så började min hittills mycket välmående kropp skicka ut alla möjliga smärt- och varningssignaler. Det var ont i vader och fötter och i ena knät (jag har aldrig haft ont i knät, ingen sådan skadehistorik alls), men framförallt var jag trött. Så sjukt trött. Värmen. Den där jävla solen.

Så jag samlade ihop det sista jag hade och sprang snyggt in i depån för att bryta. Men inte direkt. Jag gillar inte att bryta. Så tog en skål soppa först. En kaffedryck. En avslagen cola. Skickade några väl valda sms om att jag tänkte bryta. Snackade med Håkan (en Lonesome Runner som jag träffat som hastigast under Fyr-til-Fyr i våras) och som hamnat bredvid mig i depån. Jag satt där i nästan en halvtimme och våndades. Sen tänkte jag på något Håkan just sagt. ”Du vet, du kan ju alltid PROMENERA en liten bit bara. För att känna hur det känns.”

Så jag packade om ryggan, slängde i ny energi och mera sportdryck. Kroppen kändes egentligen bra, det var ju huvudet som var lite mjukt. Under springet in mot depån hade ju faktiskt smärtsignalerna avtagit. Som de så ofta gör. Och jag snackar inte om den där skärande smärtan som man förknippar med en riktig skada, då skall man inte framhärda utan bryta. Jag snackar om den där molande smärtan. Som flyttar sig om man ignorerar den en stund. Som dyker upp lite här och var när man varit på benen i några timmar. Den där som hjärnan hittar på när du flyttar dina gränser. När du bryter ny mark. Den smärtan. Den kan man brotta sig förbi. Så då gjorde jag väl det då. Ut i spåret igen.

Men visst, allt var inte guld och gröna skogar. Jag svor rätt mycket när jag gick över Muldsvorhornet den andra gången. Typ ”<kraftuttryck> <kraftuttryck> <könsord>berg att <kraftuttryck> aldrig ta slut. <kraftuttryck>. <könsord>.”
Ja. Jag var väl kanske inte min bästa version av mig själv precis där.

Men jag kom upp. Och ner i dalen upp på berget. Ner i dalen upp mot Gulekoppen en andra gång. Och på väg upp där så kände jag mig plötsligt stark igen. Kunde bara kötta på. Kom ikapp Håkan strax under toppen och vi slog sedan följe resten av vägen. Vi hjälpte varandra framåt. Det var inte mycket springning direkt utan påminde kanske bitvis mer om ett begravningståg.

Och vi mötte barn på fjället. Norska ungar alltså, vad är dom gjorda av? Otroligt mäktigt att de klarar den banan när de är i tioårsåldern. Mötte ett par tre ungar som skulle göra halvt löp. Och en vilsen kines som såg rätt sänkt ut när han insåg att han skulle behöva ta sig över Muldsvorhornet. Han kommer ha en fin historia med sig hem.

Nåja, resten var typ defilering eller så. Kom förbi några norrmän och kom ikapp några svenska killar som var rätt tävlingsinriktade. Men matade på. Och. Döm om min förvåning när vi möttes av ett knippe glada norrmän som släpat ut en soffa, en väldig massa öl och en trumpet på banan, strax innan sista fjället. Dom drog av en galen fanfar och sällan har man väl blivit så glad av en trumpet. Kudos till dem, det var helt grymt. Nära till tårarna.

Hasade över Middagsfjället och försökte undvika att platta till allt för många av de grodor som kravlade över sluttningarna. Solen hade gått ner så fick användning för pannlampan. Men trötthet började bli en faktor och jag gäspade och snubblade en del. Men så plötsligt med någon kilometer kvar så insåg vi att det fanns en möjlighet att komma i mål under nitton timmar, så där och då inleddes någon slags spontan spurt och vi sprang sista biten in mot mål. Kom in 18.58:32.

Och jag är så nöjd med det. Visst, det var i långa stycken mer långpromenad än löpning, speciellt den andra halvan. Men i den terrängen, den lutningen, den värmen. Med den dippen jag hade halvvägs. Så kan jag inte vara något annat. Än nöjd. Så jävla nöjd.

Som avslutning då. Det hade varit bra mycket tuffare att genomföra loppet utan stavar. Både för ben och hållning. Energi, där tycker jag att det lyckades rätt bra, även om jag var uppenbart låg på energi halvvägs. Men tycker att jag tog tag i det och kom på rätt köl igen. Körde med marsipan som vanligt. Vätska funkade bra att fylla på längs vägen. Korta tights, t-shirt och dubbade skor var perfekt för uppgiften. Solskydd missade jag totalt – är duktigt bränd på baksida ben nu och har en riktig bonnabränna över armarna.

Organisationen runt arrangemanget var fläckfri. Är extremt tacksam för det.

Så tack för att ni orkade läsa, ni som kom såhär långt.
Vi ses där ute i spåret.
Uppåt, framåt.